Rudolf med röda…. ramen?

De flesta har väl konstaterat redan på diverse sociala media att jag blev tvungen att byta cykel i år pga en liten olycka. Eftersom RR tar både tid och pengar har det dröjt och jag har inte kunnat konditionsträna vettigt under större delen av sommaren.

Lagom till helgen dök dock äntligen den nya MTB:n upp i ett paket från Cykelkraft. I vanlig ordning börjar såna här inköp alltid i en ände och slutar nån helt annanstans. I det här fallet började jag med att titta på billiga, nya cyklar av äldre årsmodell och slutade med att jag köpte en av kommande årsmodell långt över budget!

Förra cykeln var en Merida Vasa Racing 2015, som jag i stort varit nöjd med som måttligt avancerat motionsredskap. Nu blev det en Superior XP939 2018 istället, inte på rekommendation utan efter en hel del surfande.  Det var nära att det blev en billigare 919 men efter kontroll av spec valde jag att gå på det dyrare alternativet mest pga viktskillnad och andra hjulaxlar.

Är det nån skillnad mot Meridan då? Jovars, och det var egentligen dit jag ville komma även om en jämförelse haltar lite då de hamnar i olika prisklasser.

Vikt: Det skiljer 1,2 kg uppgiven vikt mellan dem, det märks. Speciellt i klättring och riktningsändring där XP’n känns piggare än Vasa’n.

Sittställning: Superior är ”pure race” enligt dem själva. Skulle väl kanske inte gå så långt men klart sportigare än Meridan är den. Det betyder bland annat att det är lättare att åka fort, men det är inte lika bekvämt när man finåker. Det gör också att Meridan passade lite bättre i lugnt tempo på riktigt uselt underlag med rötter och stenar där de flesta kör FS. På sätt och vis är det svårare i den sämsta terrängen med SUP:en, man måste hålla högre fart trots usel kondis och teknik… Blir det bara lite bättre underlag så tar dock XP’n ledningen igen om man inte stått på öronen i skogen.

Stabilitet: Genomgående grövre axlar gör verkligen under. Betydligt mindre flex i både gaffel och hjul vid inbromsning och sväng. Att fara fram som en buse i alldeles för hög fart på smala stigar är en helt annan grej plötsligt!

Så, efter en premiärtur på varierande underlag runt Uppsala?
Hiss: Färgen som verkligen är neonröd och enkel, vikten, fälgarna, växlarna som växlar upp åt valfritt håll samt kan växla ner 2 drev på en gång, geometrin, utväxlingen.
Diss: Handtagen som är mjuka och helt släta,  geometrin, baknavet som inte är tyst på rull. Låter som rusningstrafik. Det smala vevlagret ihop med kedjestagen, mitt sneda knä gör att höger sko tar i staget,

Välkommen tillbaka!

4 år senare. Ska man tänka så? Nej, det blir för trist även om jag kan konstatera att för ganska exakt 4 år sedan återvände jag till gymmet pga ryggbesvär. Det höll i sig i 1,5 år och drygt 5 kilos viktökning, sen kom annat emellan och jag tog mig bara sporadiskt tillbaka igen.

Nu är det dock dags för comeback! Jag har planerat lite bättre nu än för ett år sedan: jag kan flytta arbetstiden lite, behöver inte gå och trängas när det är som mest folk utan kan träna i relativ lugn och ro på morgonen. Återigen måste det göras pga värk vilket hjälper motivationen i början, så småningom hoppas jag att andra mål tar över, precis som 2013. Det blir oundvikligen en uppförsbacke, jag är tillbaka i nästan samma kassa form som 2013 och jag är äldre, men får jag bara in ett flyt så borde det gå rätt bra.

Idag var första dagen på en lång säsong utan roadracing, målet för den får väl vara att våga visa sig i tightsen igen… 🙂

Sunday blues

Det ska man säga om Valhalla Racing, en lördagkväll med grillning och öl höjer definitivt stämningen bland deltagarna! Överlag måste jag säga att arrangemanget funkat riktigt bra och friktionsfritt. Troligen har personalen slitit rejält, eller bara shotat för mycket, de såg lite slitna ut idag.


Första passet tyckte jag gick rätt bra imorse, ända tills jag kom in i depå och kunde titta på mitt bakdäck. Tydligen har jag börjat göra som jag gjorde på senaste tävlingen, jag gasar lite för sent och för hårt. Inser då att jag behöver fokusera på att slappna av i kurvorna och flytta blicken bättre. Nya uppgifter igen, men det är åtminstone klara uppgifter.  Både Peter och jag är nöjda med att ha kört första passet som räknas som kval inför racet så vi står över nästa pass.

Istället hamnar jag på dekaltjänst och lagar lite dekaler på Peters buss, under tiden går de andra och kollar startplats, när de kommer tillbaka är de jättelustiga och talar om att jag kvalat ungefär som igår fast lite sämre.
Haha, jättekul jag som tyckte jag körde hyggligt ändå.
Jodå, kläcker de ur sig senare: du har Pole! Wow! Det var lite oväntat och jättekul, nu blir det ju press! Men det är tight, halva startfältet är inom 1,5 sekunder.

40 minuter innan race börjar det regna lite lätt, fan ska vi behöva…? Tack och lov går det över och det mesta drar förbi bredvid banan medan blå grupp kör sitt pass. 10 minuter innan race kommer regnet tillbaka och nu blir banan fuktig det vi kan se av den. Det deklareras Wet Race och Peter bestämmer sig för att han har vurpat tillräckligt på tveksamt underlag så han avstår. Jag sitter i positionen att jag inte hinner byta till regndäck, så för att inte bara lämna WO rullar jag ut till start på mina slicks. Flera förare gör som Peter och avstår, av oss som rullar ut har ungefär hälften regndäck. Det här blir spännande…


Denna gång får jag till starten hyggligt, norrmannen som vann igår är ikapp mig innan första böj på sin R1M. Första kurvan är svart av fukt så jag fegar och vips är 2 till förbi varav en med slicks! Okeeeyyy, vad håller jag på med? Två till tar mig på rakan eftersom jag har för dålig utgång och tappar fart när jag måste växla förbi femman så efter första varvet har jag halkat ner till 6:e plats. Vafan! Större delen av banan är faktiskt torr, det är bara biten från Continental (karusellen) och förbi startmål genom Norra kurvan som är fläckig av fukt men fästet är det inget fel på så det är bara att jaga på. Hur många hinner man köra om på 5 varv?

Nästan 1 per varv skulle det visa sig! Jag är snabbast på banan men tiderna är jämna så omkörningarna är inte helt utan vidare utan kräver lite planering och även om banan torkar upp riktigt snabbt är jag tveksam till fästet in i depåböjen och i utgången av Norra vilket gör att jag tappar 2 sekunder mot mina normala varvtider. 3:e varvet är jag ikapp norrmannen igen, men jag har ingen chans mot honom rakt fram trots att jag har bättre utgångar genom den helt torra sektionen. Det slutar med att jag tar honom på yttern genom Continental där han är mycket långsammare än mig. Skit i att den fortfarande är lite fuktig!

Nu kan jag få till en fartväxling och på näst sista varvet jaga ifatt 3:an som passeras i inbromsningen efter långa rakan. Egentligen hade jag lite långt fram till honom, men det var bästa chansen så ingången i böjen blev med lite väl mycket broms men det gick ju bra. Med bara 1,5 varv kvar gick det tyvärr inte riktigt komma ikapp de övriga två även om jag lyckades få rygg på dem. Det började dessutom regna igen på riktigt under sista varvet så även om racet hade varit längre var nog chansen att hålla farten borta för oss alla tre. Tredjeplats och ett riktigt roligt körpass där jag faktiskt lyckas rätta till gaskontrollen igen och kör betydligt mer avslappnat än länge på denna banan!


Jag kör ett pass till på eftermiddagen bara för att ha kul, tyvärr gör jag ingen förbättring i tiderna så jag borde nog ta en paus och fundera på varför. Frånvaron av en växel stör naturligtvis, men jag håller ändå utan större problem genomgående lägre varvtider än jag gjorde på SEC. Tack för en trots allt lyckad helg, nu blir det grillning och MotoGP i Bankeryd!

Medelålders, trasig man

November 2015. Bänkpress i gymmet sluter med vad som känns som en sträckning i axeln. 16 månader senare har jag fortfarande ont i axeln när jag tränar överkropp även om det inte längre är tvärstopp.  Visserligen vet jag att axlar är ett känsligt parti som är väldigt utsatt, ungefär som knän men borde det inte läka nån gång?

Efter akupunktur, anpassad träning, en säsong roadracing och tidiga mornar på gymmet börjar iallafall tröjan som tjänar som måttstock äntligen bli lite för liten över axlar och rygg igen. Medelålders var ordet, allt börjar gå vääääldigt lååångsamt… Inte bara huvudet då.
Ser med viss tveksamhet fram emot kommande knäoperation. Normalt är man igång igen inom en månad, men med axeln i åtanke känns det sådär. Förhoppningen är iaf att bli lite mindre trasig så roadracingsäsongen går att överleva. Det kommer visa sig på försäsongsträningen i Tjeckien i april, vilken jag f ö verkligen ser fram emot.

Lustigt. En racevurpa som sånär skrotar hojen är inga större bekymmer, att passera 45 desto mer.