Rudolf med röda…. ramen?

De flesta har väl konstaterat redan på diverse sociala media att jag blev tvungen att byta cykel i år pga en liten olycka. Eftersom RR tar både tid och pengar har det dröjt och jag har inte kunnat konditionsträna vettigt under större delen av sommaren.

Lagom till helgen dök dock äntligen den nya MTB:n upp i ett paket från Cykelkraft. I vanlig ordning börjar såna här inköp alltid i en ände och slutar nån helt annanstans. I det här fallet började jag med att titta på billiga, nya cyklar av äldre årsmodell och slutade med att jag köpte en av kommande årsmodell långt över budget!

Förra cykeln var en Merida Vasa Racing 2015, som jag i stort varit nöjd med som måttligt avancerat motionsredskap. Nu blev det en Superior XP939 2018 istället, inte på rekommendation utan efter en hel del surfande.  Det var nära att det blev en billigare 919 men efter kontroll av spec valde jag att gå på det dyrare alternativet mest pga viktskillnad och andra hjulaxlar.

Är det nån skillnad mot Meridan då? Jovars, och det var egentligen dit jag ville komma även om en jämförelse haltar lite då de hamnar i olika prisklasser.

Vikt: Det skiljer 1,2 kg uppgiven vikt mellan dem, det märks. Speciellt i klättring och riktningsändring där XP’n känns piggare än Vasa’n.

Sittställning: Superior är ”pure race” enligt dem själva. Skulle väl kanske inte gå så långt men klart sportigare än Meridan är den. Det betyder bland annat att det är lättare att åka fort, men det är inte lika bekvämt när man finåker. Det gör också att Meridan passade lite bättre i lugnt tempo på riktigt uselt underlag med rötter och stenar där de flesta kör FS. På sätt och vis är det svårare i den sämsta terrängen med SUP:en, man måste hålla högre fart trots usel kondis och teknik… Blir det bara lite bättre underlag så tar dock XP’n ledningen igen om man inte stått på öronen i skogen.

Stabilitet: Genomgående grövre axlar gör verkligen under. Betydligt mindre flex i både gaffel och hjul vid inbromsning och sväng. Att fara fram som en buse i alldeles för hög fart på smala stigar är en helt annan grej plötsligt!

Så, efter en premiärtur på varierande underlag runt Uppsala?
Hiss: Färgen som verkligen är neonröd och enkel, vikten, fälgarna, växlarna som växlar upp åt valfritt håll samt kan växla ner 2 drev på en gång, geometrin, utväxlingen.
Diss: Handtagen som är mjuka och helt släta,  geometrin, baknavet som inte är tyst på rull. Låter som rusningstrafik. Det smala vevlagret ihop med kedjestagen, mitt sneda knä gör att höger sko tar i staget,

Välkommen tillbaka!

4 år senare. Ska man tänka så? Nej, det blir för trist även om jag kan konstatera att för ganska exakt 4 år sedan återvände jag till gymmet pga ryggbesvär. Det höll i sig i 1,5 år och drygt 5 kilos viktökning, sen kom annat emellan och jag tog mig bara sporadiskt tillbaka igen.

Nu är det dock dags för comeback! Jag har planerat lite bättre nu än för ett år sedan: jag kan flytta arbetstiden lite, behöver inte gå och trängas när det är som mest folk utan kan träna i relativ lugn och ro på morgonen. Återigen måste det göras pga värk vilket hjälper motivationen i början, så småningom hoppas jag att andra mål tar över, precis som 2013. Det blir oundvikligen en uppförsbacke, jag är tillbaka i nästan samma kassa form som 2013 och jag är äldre, men får jag bara in ett flyt så borde det gå rätt bra.

Idag var första dagen på en lång säsong utan roadracing, målet för den får väl vara att våga visa sig i tightsen igen… 🙂

Medelålders, trasig man

November 2015. Bänkpress i gymmet sluter med vad som känns som en sträckning i axeln. 16 månader senare har jag fortfarande ont i axeln när jag tränar överkropp även om det inte längre är tvärstopp.  Visserligen vet jag att axlar är ett känsligt parti som är väldigt utsatt, ungefär som knän men borde det inte läka nån gång?

Efter akupunktur, anpassad träning, en säsong roadracing och tidiga mornar på gymmet börjar iallafall tröjan som tjänar som måttstock äntligen bli lite för liten över axlar och rygg igen. Medelålders var ordet, allt börjar gå vääääldigt lååångsamt… Inte bara huvudet då.
Ser med viss tveksamhet fram emot kommande knäoperation. Normalt är man igång igen inom en månad, men med axeln i åtanke känns det sådär. Förhoppningen är iaf att bli lite mindre trasig så roadracingsäsongen går att överleva. Det kommer visa sig på försäsongsträningen i Tjeckien i april, vilken jag f ö verkligen ser fram emot.

Lustigt. En racevurpa som sånär skrotar hojen är inga större bekymmer, att passera 45 desto mer.

Kå Te Äm

Aprilia har jag ju kört, nu skulle vi dock till Sviestad med en annan konstig klubb. Inte för att vi kör orangea hojar nån av oss,utan på rekommendation och Laila behövde ju ändå träning. Så! Bandag med KTM-klubben. Hu…

Förberedelserna kan vi vid det här laget, så vi spolar fram till fredag kväll när vi landar i ett regnblött Linköping. Som vanligt på Sviestad är det si och så med ström, så vi kör runt ett varv innan vi hittar ett skåp med lediga kontakter inom kabelavstånd. Avlastning mellan pölar, det är stillsamt i depån och bristen på nyfikna är total. Nåja, när vi kommit i ordning får vi besök av Per-Johan som hittar oss via vår eminenta tältlampa.Sen är det god natt i bussen!

Morgon tidigt i vanlig ordning, förarmöte 8.20 och besiktning av hojarna innan dess. Förarmötet avslöjar ganska många som inte kört bana tidigare, kul att det kommer men det ska under dagen avslöja brister i information och organisation. Det körs på diverse ställen som inte riktigt är avsett… Snabb grupp börjar iallafall vilket betyder att jag ska vingla ut först. Tur att R1an är hemma på denna bana… Första passet är såklart stelt, men sen går det bättre och farten är vettigare än den varit tidigare. Har ingen laptimer men utifrån andras tider verkar det som jag under dagen kommer ner till runt minuten åtminstone. Svårt att säga, men om jag ska jämföra med Gelleråsen så går det fortare än förut när hojen är instabil och lever rövare. Vilket den gör… Bara att åka med och låta dagens Dunlop KR-slicks göra sitt jobb!

Dagens mest spännande ögonblick var nog en nästan missad bromsning in i korkskruven. Men jag hade just bromsat om en twin så det var bara att svänga ändå och låtsas som inget hänt. Gick bra drt med, så pass att jag provade några gånger till. Det tar emot att svänga in när bakhjulet studsar, behöver öva på det…

Laila i sin tur körde idag i mellangrupp för att öva på sina saker och få mängdträning. Det gick överlag bra, och hon som brukar vara osams med Bridgestonedäck har fått dem att funka jättebra hela dagen. Till och med så att hon kläckte ur sig nåt om att ”de svänger ju och sen ligger de där, mycket mer än Pirelli” innan hon kom på sig själv. TRE-modulen ”blommorna” jag köpte verkar göra det den ska, bättre svar på gasen konstaterat! Tyvärr hade hon en incident som gick bra men var liiite för nära efter lunch. Det tog lite luften ur eftermiddagen, någon på en gammal Kawa 900 från 70-talet hade förgyllt förmiddagen för oss andra. Tyvärr tappade han bort det genom att försöka köra om Laila på yttern genom Torparen och när han inte fick plats längre vek han helt sonika ner mitt framför Laila.

Tydligen funkar både reaktioner hos Laila och chassi på Suzukin.

Depålivet efter detta var inte så kul, som ni kan gissa. Tack och lov kom både Per och P-J till undsättning. Glatt överraskande besök båda, speciellt som den senare förbarmat sig över oss stackare som måste köra mc och köpt ut öl till oss. Något som förmodligen räddade våra liv när vi kom hem och parkerade rumpan på uteplatsen.

Summering: Tydligen har nåt hänt med min körning, en vanlig bandag i snabb grupp är mycket kryssande mellan hojar. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Laila kör fort, potentiellt riktigt fort,men har vissa områden att jobba på. Liksom jag. Trevlig helg och tack alla för en bra dag!

Bilprovning

Att byta bil är f-n värre än att byta hoj! Ända sedan vi konstaterade att en lite nyare buss kanske vore bra har jag varit lite i otakt med marknaden. Transportbilar säljs tydligen lite som hojar, säsongsbetonat. Tidigt i våras, runt mars och början på april var omsättningen och utbudet på Blocket ganska stor. Nu i maj när vi har finanserna är det nästan helt dött, iallafall i vår prisklass!

Tidigt förra veckan var jag och testade en lite nyare Sprinter, lite nyare än den vi har alltså. Inga alarmerande problem där och hade det inte varit för en lampa som envisades med att lysa i displayen trots att den borde slocknat hade jag nog bokat den på stående fot. Trots väldigt rostig sidodörr. Nåja, en fortsatt lusläsning sorterar ut lite spridda bussar ur familjen Boxer/Jumper/Ducato. Franskbröd mestadels alltså. Kanske gångbart med lite mil tänkte jag och cyklade iväg för att kika på en lokal bil. Första intrycket sade OK, en stunds diskussion och känslan dalade till Nja… Efter en provsittning på förarplats kan jag konstatera att den familjen bussar går bort. Centimeterpassning mellan ben och ratt för att köra närmare 50 mil till Anderstorp funkar inte. Väldigt kort kupé, jag trodde fransmän var längre?

Vi är tillbaka till Sprinter med andra ord. Alternativt Interstar som jag kört förr, en gedigen sushibit. En Maxi-Sprinter dök upp, och en kort stund var jag intresserad men jösses vilken pråm! Var ska jag göra av drygt 6,5 meter transportbuss? Flera veckors vånda för vad, dålig tajming? Så småningom kommer vi få tag på någonting som funkar, under tiden rullar vi på i vår trotjänare Rulle som trots sina fel och brister gör det han ska. Om än lite törstigt. När bytet sker blir det en billig blå buss till salu, frågan är bara när…

DSC_0293

Plötsligt händer det!

Nej, jag har inte vunnit på Triss även om det skulle behövas vid det här laget. Syftar mer på att ibland blir det inte som man tänkt. Alls. Som att jag ganska tvärt och oplanerat bytte hoj i början på maj. Från en hoj jag trodde jag skulleha kvar till något jag aldrig ägnat en tanke åt att jag skulle äga.

I slutet av april var det dags för länge emotsedd resa till Slovakia Ring. Förberedelser och nerresa flöt på alldeles utmärkt och vädret verkade även kunna bli relativt bra. Jag tänker inte berätta om den resan här, annat än konstatera att allt gick bra till 3e passet första dagen. Då lade Aprilians instrument av precis som det gjorde på SM-finalen 2015 när jag körde warm-up. Nu blev jag inte lika förvånad när instrumenten slocknade mitt i passet så jag körde klart och utnyttjade mina minuter max väl vetande att när väl jag kom in i depån och stängde av hojen skulle den inte gå igång igen. Just då såg jag framför mig 4 väldigt dyra dagar i en depå utan körning…

Aprilia Tuono Factory Slovakia Ring 2016

När de andra kom tillbaka från sina pass hävde jag nånstans ur mig bland alla svordomar att nu blev det ett nytt instrument och sedan skulle hojen säljas! Det tog Kjell fasta på, eftersom sonen Andreas var spekulant på Tuonon redan när jag köpte den ifjol…. Samtidigt kunde han tipsa om att en gemensam bekant kanske hade en annan hoj till salu. Efter en del surfande på eBay hittade jag instrument som köptes på stående fot i depån, med lite tur skulle de ju komma hem samtidigt som mig. Senare under kvällen fick jag hjälp att lösa hur jag skulle få igång hojen igen och vi redde även ut vad som orsakar problemen. Startspärren är av rätt usel kvalité och klarar inte att man kör hojen utan att ersätta lyktor och annat med motsvarande last. Spänningstopparna som blir på höga varv tolkar den tydligen som stöldförsök och stänger av allt.

Dag två fick jag dela en BMW S1000RR under förmiddagen för att senare ganska snart få fart på Aprilian. Fast nu var det ju inte så kul att köra den längre, den var ju i princip såld. Det blev ett par pass på morgonen dag tre, sedan ställde jag undan den mentalt färdig över att inte riskera nåt. När jag nu inte skulle köra mer hade jag tid till annat, som att fråga min kära sambo om hon inte kunde köpa en annan hoj åt mig. Den som kanske fanns till salu var en Yamaha R1 från 2007. En typ av hoj som jag trodde jag lämnat bakom mig för flera år sedan och aldrig begripit vad jag skulle ha den till. Nu var den dock ett enkelt val, enda syftet med den är att köra bana och race. Den behöver inte vara vettig eller kul för gatkörning.

En vecka efter Slovakien hämtas Aprilian från transporten hem, och jag försöker byta om till gatkläder på henne direkt. Givetvis stretar hon emot så hon får följa med hem istället för att stanna kvar. Dock hinns en provkörning av ersättaren med, en något motvillig säljare släpper iväg mig på en runda. Smart att ha kläder med… Detta är på söndag, torsdagen efter görs en ny roadtrip från Uppsala till Motala och Kisa med leverans av Aprilia Tuono och upphämtning av Yamaha R1 inklusive flera kartonger med extra delar. Det var inte riktigt vad jag hade planerat för framtiden innan jag åkte till Slovakien!