Braskloppet: En tur i vårsolen

Ha lite överseende med min dåliga humor, jag har inte skrivit racerapport på ett tag. Den 21:a maj var det dags för årets andra tävling, lagom till solen kom med inte så lite värme till Östergötland. Dagen började dock ungefär som vanligt…

Förspel

Kl 0600 raceday och klockan ringer i Mantorp. Dags att stiga upp med en kropp som fortfarande känner av körningen i förrgår. Efter kaffe och lite frukost plockar de flesta av oss ihop våra saker och förbereder avfärd, lagom till att regnet börjar. Men tack så mycket, två dagar sol och när vi äntligen kommer till race så blir det som vanligt. Modet sjunker och framför ögonen simmar timmar av däckbyte och klämda fingrar istället för körning.

Halvvägs in till Linköping torkar det dock upp och ser mer lovande ut, vecken i pannan slätas ut och lagom till vi landar i depåns näst största tält (vi tog i från tårna när vi ställde upp kvällen innan) har vi glömt regndäcken igen. Efter ett förarmöte dominerat av lugnet själv Pelle Träff kan vi rulla ut på två kvalpass. Peter är inte bekväm med banan så han får börja och köra så länge han vill, vi andra körde ju några varv häromdagen. När Laila går ut blir det gulflagg så hon får bara ett par fria varv. Inte optimalt att öva gulflaggskörning kanske, men hon har fått en tid och det räcker. Mitt kval är stillsamt, totalt ger det oss en 22:a startplats.

Team r2d2 depå

Huvudakt

Tekniskt strul försenar starten, vi ställer upp 20 minuter försenade och gör de obligatoriska flyttningarna. Här borde man gjort som på Knutstorp, bestäm vart 1:an ska stå och sedan 1,5 meters lucka osv… Nåja, nu blir det spännande! Flaggan viftas och jag är för en gångs skull med hyggligt, gör faktiskt en skaplig start från bakre halvan av ledet och är med i tätklungan första varvet. Wohooo! Kul att trängas lite i första kurvorna för en gångs skull. Hamnar så småningom bakom eminente tävlingsansvarige Humlan där jag har en rätt bekväm tillvaro. Första 20 minuterna är rätt trånga och med många timmar kvar låter jag bli att trycka mig förbi. Man ska ha respekt för sina äldre! Mycket omkörningar och att vi höll väldigt lika tempo kan också haft med det hela att göra….

Efter 50 minuter varav 10 med Safety Car ger jag upp enligt plan och låter Peter ta över. Peter är grymt stabil, dock hade han mycket otur på Sviestad ifjol men kaosartade vurpor så banan är ingen favvo. När vi vinkar in honom lite i förtid för att släppa ut Laila är han trots det lite besviken: han hade kunnat köra längre. Vår plan var att låta Laila ta sina körpass i samband med obligatorisk Safety Car under dagen, det körde ihop sig direkt när starten blev försenad. Ändå, skönt att höra mer än barnförbjudna ord om banan från honom när vi skickade ut Laila på ett längre pass tänkt att avslutas med SC.
Vädret är osedvanligt samarbetsvilligt, växlande moln passande en svensk som inte klarar normal sommarvärme och jag är nästan rådlös över att inte behöva stressa med hjulbyten varannat körpass.

Ögonblicksminnen

  • Team Gällros-Milton på knallgul R1 (vi har två i teamet dock mindre gula).
  • Många nya förare är fantastiskt kul, på flera sätt. Som spårval. Jag minns mina egna och kan väl säga ett de är/var intressanta.
  • Att bromsa om på utsidan i Torparn. Inte lämpligt kanske, men oväntat och förvånansvärt rymligt. Ungefär som utsidan längst ner i korkskruven.
  • Inbilla sig att det går bra, tills nån av ledarna dammar om på fullt nerlägg så luggen fladdrar (jag har väldigt lite hår…).
  • Bland riktigt snabba förare, titta på skillnaden i körstil på hoj med elektroniska hjälpmedel, och hojar utan.
  • Försöka koppla ur, och bromsa, med handtag som för varje varv sitter aningen högre eftersom styrpinnarna vrider sig lite.
  • Gammal R1 går inte jättefort rakt fram 10 år senare jämfört med exempelvis en S1000RR. Man svär lite , fortsätter köra ikapp resten av varvet och när man sen kör om för andra gången samma varv tänker man ”Fatta poängen. Stay there”.

Avslutning

Laila’s hand som varit trasig flera år lägger tyvärr av helt hennes andra körpass. Hon klarar av passet men måste titta på handen och medvetet tänka ”släpp” för att den ska fungera. Inte helt optimalt inför målgång så istället hoppar jag tillbaka in de sista 25 minuterna. Foten som domnade bort helt körpasset innan är delvis med igen, så det borde ju gå bra? Dessutom har jag tittat på resultatet och konstaterat att vi har en mikroskopisk chans att ta en placering till! De första 10 minuterna går bra, jag fortsätter lägga hyggligt stabila tider som jag gjorde tidigare under dagen men sen händer något. Start-målrakan är plötsligt full med plastdelar och nya märken som om något studsat fram snett över den. Tyvärr avslutas racet på gulflagg, ambulans och sjukvårdspersonal behöver tid på sig för att säkra förare som senare tack och lov mest är blåslagen. Tänk att gå i mål på andra plats! Inte tidsmässigt givetvis, man när flaggan faller är jag andra hoj bakom segrande THF. Först är såklart Safety Car…

Nu är det dags att sluta raljera, mer från teamet efter att vi sjungit nationalsången på Anderstorp!