Säsongsavslutning på nytt

4:e september. Årets ödesdatum, det är nu det gäller. Ska vi klara målet att köra alla tävlingar under säsongen eller kommer vi komma till korta pga ålder, dålig syn eller helt enkelt för att racebussen inte gick ända fram? Spridda kommentarer på Facebook har gjort gällande att vissa medlemmar eventuellt lider av likstelhet, det är bara fabrikation då jag med egna ögon sett färg i skinnet på flertalet teammedlemmar. Visserligen blått och lila, men ändå…..

Lördag:
Laila & jag har som vanligt fuskat och kört större delen av resvägen på fredag kväll. Tillsammans med Peter och Per kör vi bara från Bankeryd till Falkenberg under lördagen. En stillsam tur som innehåller både lunch i Smålandstenar inklusive lokal marknad och ett besök på Skeppshult Fabriksförsäljning. Ni som är med i matchen begriper att det inte är fabriker de säljer… Däremot väldigt bra köksredskap i gjutgods. Box vid banan bokad tack vare Peter, liksom boende i Hagbards by. Mercedes-maffian lastar ur hojar och andra tillbehör i boxen utan problem tidigt på lördag, sedan slår mat-och-sov-klockan till utan att någon hör. Mat behöver man men eftersom ”ingen är hungrig” köper vi väldigt mycket chips och annat godis innan vi ansluter till vår tredje depåpersonal Nicklas. Han anlände till boendet medan vi gjorde annat och tar tacksamt emot besked att det visst kommer att bli middag. Nr 2 då frågar ni? Jo, han kom på hoj från Edsbyn i Hälsingland till banan strax innan vi anlände. Drygt 75 mil på mc i trafik från motsatt håll är inte att leka med!

14212775_677567775744669_6031736229403092692_n

 

Söndag, Race day:
Är vi taggade? Nja… sådär. Förarmöte kl 8 och sedan ett antal toabesök innan det är dags för kval. Varför kan inte sånt här ske på anständig tid? Peter körde på banan senast onsdagen före så Laila och jag som inte varit här alls tidigare får nöta asfalt för att åtminstone ha ett hum om riktningen. Helt nytt område för oss alltså, väldigt spännande med dolda krön och högfartssvängar man inte ser genom utan måste veta om för att kunna ha en konkurrenskraftig tid. Bara att bita ihop, tyvärr räcker det bara till en 17:e startplats bland 21 startande. Nåja, inte så överraskande det. Tidigare förarmöten har bestämt att vid tveksamt väder startar Laila, vid bra väder startar jag. Tack för den säger jag och rullar ut på banan några minuter före 11. Förvirring uppstår som vanligt eftersom banarrangören inte märkt upp startplatser utan vi får flytta hojarna 3 gånger innan vi hamnar hyggligt på griden. Nånting att fundera på till nästa säsong, hmmmm? Innan start har vi i teamet stått och kliat oss i huvudet eller druckit kaffe i lugn och ro medan teamen runt och meckat febrilt. Är det inte sånt man gör hemma i garaget? Ett tag funderade vi på om vi gjorde nåt fel, men kom till slut fram till att det inte var vi…

Starten går, jag får inte igång hojen. Såklart. Inget större fel, bara dödarknappen som jag själv inte ställt tillbaka efter uppställningsvarvet, så jag kommer iväg rejält sent. Inte för att det gör så mycket då bara en hoj i taget får plats i chikanen direkt efter starten och jag är ikapp alla andra i högen i inbromsningen. Sen är det bara knappt 6 timmar kvar… Och mitt högra knä som varit ett problem hela säsongen har nu gett upp helt och hållet. Efter 15 minuter vinkar jag för att åka in i depå, det funkar inte att sitta på hojen på en bana som nästan uteslutande går i högersväng när knät gör att jag inte kan röra mig. Fan, hur löser vi det? Peter får åka ut och kommer under dagen att få ta mycket tid på banan. Han är den i teamet som kör överlägset mest denna dag, imponerande att han klarar det och än mer att han dagen igenom håller konsekventa varvtider!

Vårt andra byte redan första timmen, bådar inte gott för fortsättningen när Laila går ut på sin första stint. Nåt varv senare kommer Safety Car ut och samlar ihop hela fältet, vad har hänt? Olika åsikter finns om det men från vår sida är det tydligt att någon missbedömt Laila grovt, inte kollat hennes spår utan direkt försökt köra om henne på utsidan medan hon var på sitt första utvarv. Av alla ställen i ingången av kurva? När hon fortsatte utåt fanns ingen plats kvar eftersom föraren inte hunnit fram och blivit synlig för henne så framhjul eller annan del tar Laila i vänster stövel innan han får bita i gräset. Tyvärr med personskada som följd medan Laila fortsätter. Extrem otur, Laila fortsätter heller inte obehindrat. På väg in i depå med rejält ont i vaden konstaterar hon att med SC ute kan hon lika gärna fortsätta rulla runt. Bra start på dagen? Tja, alla i teamet är fortfarande på hjulen åtminstone!

Söndag eftermiddag:
Racet fortsätter, banan är kort vilket gör att även relativt små skillnader i varvtid blir väldigt tydliga. Framförallt är det extremt tjatigt med samma chikan 5 ggr på 4 minuter… Trots att mitt knä fortsätter göra längre stint i princip omöjliga lyckas jag uppnå mitt mål med dagen och sätta teamets snabbaste tid. Inget att skryta med men nånstans runt varv 80-85 får jag till 50.08 som bäst efter ett antal varv på 50-tider. Bra? Vet ej, jag är nöjd då jag varken varit på banan innan eller tycker den är speciellt intressant. Peter ligger på stadiga 51-52 medan Laila överraskar positivt med sina bästa varvtider som är hela tjejnävar bättre än tidigare. Inte ett ämne för SM, men det var ju heller inte vårt mål. Tankningen sker som vanligt för stafett-lag lite på undantag, men tack vare farsan Åke lyckas vi lösa det på ett väldigt smidigt sätt. En bit att köra för hojen som ska tankas men momentet flyter på bra, övning ger verkligen färdighet!

Det är långt kvar på dagen, sen försvinner ett par timmar någonstans där jag inte riktigt kommer ihåg. Laila har ont i vaden, jag kör för korta stint och Peter levererar jämna tider. Sen nånstans efter normal lunchtid händer något, jag gör vad jag kan för att komma runt mitt handikapp och det går väl kanske inte bra men hyggligt. Mitt i detta upptäcker jag att fokus på sittställning gör att jag kör på fel växel, visserligen märkt att hojen går segare ut ur kurvor men för distraherad för att dra en slutsats innan jag ger mig tid att kolla indikatorn. 5:ans växel där jag borde varva ut på 4:an. Aha, det är därför motorn är trött när jag ger gas ut på rakan. Öronproppar är bra, men man behöver nog vänja sig lite…

Justerar växlingen och hojen blir mer alert igen. Med ett stumt och krampande högerben tycker jag att jag får ut överkroppen bra inför dubbelhögern ut på start-mål. Har 4:an i, lägger ner och … plötsligt sticker bakhjulet i sidled så snabbt att jag knappt hinner reagera. Hela högersidan av hojen går i backen innan det greppar igen bak, hinner tänka ”nej, fan att jag tänker göra en highsider” och sedan tumlar jag runt på asfalten över curbsen och ut i gräset. Osäker på förloppet men tror jag klarade mig från en highside, däremot gjorde hojen en kullerbytta när den gick över bankanten och krossade det mesta i höjd med instrumenten. Ligger stilla en stund och känner mig för i kroppen efter karusellfärden, inget gör mer ont än något annat så jag reser mig upp och plockar reda på transpondern från en tämligen kåplös hoj. Inte för att jag reagerar på det just då, utan är mest irriterad på att jag inte får springa in i depå tvärs över banan så de andra kan fortsätta köra…

DSC_0215

Väntan på skamkärra och resa in i depå innefattar 4 tillsägningar att uppsöka läkare, så jag tycker nog det är bäst att göra det. Deras undersökning är noggrann, men när de konstaterat att jag faktiskt gått 300 meter i mc-utrustning till deras mottagning utan problem och har lika långt tillbaka ger de mig klartecken att köra vidare. Jag tackar för det och talar om att det är dyrt om vi ska fortsätta träffas såhär…
Med bara 1,5 timme kvar av racet och vetskapen om Laila’s ömmande ben inser övriga i teamet att det underlättar ifall jag åtminstone kör lite, så när hon kommer in går jag ut istället. Kan inte säga att jag presterar, men jag lyckas ge teamet varv och Peter får lite andrum. Suzukin passar inte min vikt och fart, så jag kör däcken ganska hårt även om jag slår av minst ett par sekunder på tempot. Mitt knä är inte bättre efter vurpan och det är fel hoj men det är ju bara att anpassa sig.

Med 45 minuter kvar kommer Peter in, förvånar sig själv med att vara väldigt fräsch, så vi skickar ut Laila på ett kort stint. Jag tar över Suzukin med knappt 30 minuter kvar efter att Peter förberett sig för att ta målgång och vi slutför säsongen med en BMW över mållinjen! Vårt sista race blev inte vad vi önskat, alldeles för många byten pga skador som inga värktabletter orkade råda bot på men vi kom i mål. I alla race dessutom och nästan helt utan tävlingserfarenhet!

Får vi pris vid prisutdelningen? Nej. Har vi synts i sociala media? Hyggligt. Har vi haft kul? De flesta av oss. Har vi uppnått vårt mål? Ja, det får jag nog påstå! Och eftersom ingen annan ville ge oss pokaler fick vi förare från vår ypperliga depåpersonal. Vi slutar dessutom på en 5:e-plats i tabellen av 38 lag. Inte så bra som det låter med många lag som kört bara ett race, men om så bara en fjärdedel var serieanmälda är vi fortfarande mitt i fältet! Oväntad bonus och tillräckligt för att känna sig som lite vinnare trots allt!