Harva runt på mossen

… eller Racerapport från SEC #2 på Anderstorp.

Innan

I vanlig ordning börjar äventyret veckan innan när hojar ska preppas in i det sista. Nu passade jag på att byta ut vår racebuss också, väldigt bra tajming tycker Laila eftersom det kräver lite uppmärksamhet i form av oljebyte osv. Nåväl, i vanlig ordning rullar vi iväg lite tidigare än vi tänkt på lördagen för att hämta mina ISR-skivor hos Thomas i Tumba (de har varit på renovering hos Acke tvärs över gatan) och sedan möta Fredrik io Järna för gemensam resa söderöver. Några händelselösa timmar senare är vi framme och förvirringen är total, vi hamnar mitt i sista timmarna av Actionpics körning. Nåväl, så småningom får vi ordning på de flesta av våra pinaler och tack vare medtävlarna och värsta konkurrenterna i Against All Racing Team har vi redan färdig plats i en box. Gött! Halva personalen på plats liksom i princip alla knott som finns, så vi kryper ner i sovsäckarna för att invänta morgondagen.

Racedag

Upp tidigt, knotten verkar fortfarande ha efterfest när Laila, jag och vår eminente reservförare J-O knatar iväg för inskrivning så vi kan få hojarna besiktade. Vi klarar nålsögat smärtfritt ungefär samtidigt som resten av vår enastående depåpersonal anländer och Sprintförarna börjar hitta ut på banan för sitt kval. Nån frågar om det är nervöst. Jo, när man hör hojar ge sig ut på banan så börjar det kännas, det ska jag erkänna trots att jag borde vara van vid att stå i en depå vid det här laget…
Kvalet är ärligt talat ganska halvhjärtat, J-O åker ut först och stressar över sina bromsar. Sen kör jag ut och presterar inte speciellt heller, men efter 4 varv går jag in för att ge plats åt Laila. Hon har inte varit på banan på så länge att vi håller tyst om åren, så det var uppgjort att hon skulle få så mycket tid som möjligt på kvalet. Vi är inte speciellt bekymrade över en startplats långt ner i fältet, på 6 timmar gör de metrarna ganska liten skillnad och vi slåss ändå inte om pallplats i racet direkt.

J-O får äran av att starta, jag har sedan helgen innan en misshandlad tå på vänster fot som gör att stövlarna går på men inte mer och Laila… Tja, hon vill bara inte starta. Som tack gör han en riktigt bra start och kör upp sig 7 platser direkt innan fältet ens är ute på långa rakan. De första passen händer inte så mycket utan vi rullar på och kör ca 30 minuter var. J-O har problem med att hojen svettas lite olja och lider av att QS inte funkar (skulle senare visa sig vara klåpmek, men det såg vi inte då), jag får en bit in på andra passet samma problem med bromsarna som på Sviestad vilket gör att jag bara kan bromsa riktigt hårt… eller inte alls, annars hoppar hojen in i kurvorna. Trots det lyckas jag klämma till med dagens bästa tid och känner mig nästan hemma på hojen. Laila gör så gott hon kan men har svårt att bli sams med den stora banan. Det är när Laila åker ut på sin andra stint som det börjar hända grejer. Jag har precis kommit in och bytt, så på sitt utvarv ser hon att det ryker och lever rövare på Hansenrakan. Någon har skjutit en slang och spritt ut olja som orsakar flera vurpor innan Safety Car hinner ut. Hon tillbringar hela körpasset i klunga bakom bilen, det tar runt 30 minuter att sanera oljan även om personalen slet som galningar för att rensa.

Det här visade sig vara ett genidrag från Laila’s sida. Eftersom hon är långsammare än J-O och mig på Torpet så förlorar hon ingen tid alls mot de andra teamen under hela stinten pga samtliga måste åka bakom bilen. När banan så småningom blir fri har hon gjort en rejäl insats och kört i närmare 45 minuter innan hon lämnar över till mig. Jag som inte märkte nåt eftersom olyckan var precis bakom mig går ut bara med info om att nåt hänt så när jag kommer dit konstaterar jag att Hansenrakan bara går att köra på inre delen och kurvan efter är aningen smalare än jag är van. Det går bra det med och vi kör på utan vidare incidenter.

Sista timmen

Här blev det faktiskt lite spännande och vi var tvungna att köra taktiskt. Alla är trötta även om vi klarat oss från riktiga missöden så har vi haft småbekymmer hela racet som slitit på koncentrationen. Nu ligger vi bara några få varv efter #98 Against All och en liten bit före #55 Team Suntrip, de förra saknar en förare som är utan bromsbelägg och de senare kommer garanterat toppa laget genom att låta Anders ”Petjo” Lilja köra sista stint… Inte en chans vi rår på honom men kan vi hålla ifrån tillräcklig länge? Vi toppar genom att strax efter 16 plocka in Laila tidigt i depå och skickar ut J-O istället som får försöka hålla ställningarna. Han plockar in på #98 och håller jämnt med #55 som fortfarande kör på sin näst snabbaste förare. Efter 30 minuter är det min tur, bara drygt 20 minuter att köra tror jag. Precis när jag drar på mig hjälmen får jag veta att racet är förlängt pga olyckorna…

Det går hyggligt fram till kanske 5 varv kvar, då börjar jag bli rejält trött och åker bara och väntar på målflagg, men vi har kört in 2 av 3 varv på #98! Jag vet att Petjo i #55 jagar och jag har blivit omkörd en gång på passet så jag försöker hålla farten uppe hyggligt. Med 3 varv kvar är orken helt slut och bägge fötterna gör så ont att de knappt fungerar. Tänk er känslan när jag ser en skylt med ”Final Lap”! Skönare nästan än att ett varv senare se målflagg.

Vi klarade Anderstorp med bara mindre blessyrer, en Aprilia ville ha väldigt mycket vatten, en Yamaha tappade en skruv och fick bromsbeläggen uppslipade utan framgång, en Suzuki gick igenom det hela som om ingenting hände. Våra hjälpredor i depån gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla oss rullande och vi var knappt ett varv från att till slut ta en placering till. Men vi är nöjda och glada som det är, vi har ju seriens enda kvinnliga förare med i teamet! Kl 19 rullar vi hemåt och strax efter 01 släcks lamporna i Uppsala, om en månad är det dags för batalj på Knutstorp!