Sunday blues

Det ska man säga om Valhalla Racing, en lördagkväll med grillning och öl höjer definitivt stämningen bland deltagarna! Överlag måste jag säga att arrangemanget funkat riktigt bra och friktionsfritt. Troligen har personalen slitit rejält, eller bara shotat för mycket, de såg lite slitna ut idag.


Första passet tyckte jag gick rätt bra imorse, ända tills jag kom in i depå och kunde titta på mitt bakdäck. Tydligen har jag börjat göra som jag gjorde på senaste tävlingen, jag gasar lite för sent och för hårt. Inser då att jag behöver fokusera på att slappna av i kurvorna och flytta blicken bättre. Nya uppgifter igen, men det är åtminstone klara uppgifter.  Både Peter och jag är nöjda med att ha kört första passet som räknas som kval inför racet så vi står över nästa pass.

Istället hamnar jag på dekaltjänst och lagar lite dekaler på Peters buss, under tiden går de andra och kollar startplats, när de kommer tillbaka är de jättelustiga och talar om att jag kvalat ungefär som igår fast lite sämre.
Haha, jättekul jag som tyckte jag körde hyggligt ändå.
Jodå, kläcker de ur sig senare: du har Pole! Wow! Det var lite oväntat och jättekul, nu blir det ju press! Men det är tight, halva startfältet är inom 1,5 sekunder.

40 minuter innan race börjar det regna lite lätt, fan ska vi behöva…? Tack och lov går det över och det mesta drar förbi bredvid banan medan blå grupp kör sitt pass. 10 minuter innan race kommer regnet tillbaka och nu blir banan fuktig det vi kan se av den. Det deklareras Wet Race och Peter bestämmer sig för att han har vurpat tillräckligt på tveksamt underlag så han avstår. Jag sitter i positionen att jag inte hinner byta till regndäck, så för att inte bara lämna WO rullar jag ut till start på mina slicks. Flera förare gör som Peter och avstår, av oss som rullar ut har ungefär hälften regndäck. Det här blir spännande…


Denna gång får jag till starten hyggligt, norrmannen som vann igår är ikapp mig innan första böj på sin R1M. Första kurvan är svart av fukt så jag fegar och vips är 2 till förbi varav en med slicks! Okeeeyyy, vad håller jag på med? Två till tar mig på rakan eftersom jag har för dålig utgång och tappar fart när jag måste växla förbi femman så efter första varvet har jag halkat ner till 6:e plats. Vafan! Större delen av banan är faktiskt torr, det är bara biten från Continental (karusellen) och förbi startmål genom Norra kurvan som är fläckig av fukt men fästet är det inget fel på så det är bara att jaga på. Hur många hinner man köra om på 5 varv?

Nästan 1 per varv skulle det visa sig! Jag är snabbast på banan men tiderna är jämna så omkörningarna är inte helt utan vidare utan kräver lite planering och även om banan torkar upp riktigt snabbt är jag tveksam till fästet in i depåböjen och i utgången av Norra vilket gör att jag tappar 2 sekunder mot mina normala varvtider. 3:e varvet är jag ikapp norrmannen igen, men jag har ingen chans mot honom rakt fram trots att jag har bättre utgångar genom den helt torra sektionen. Det slutar med att jag tar honom på yttern genom Continental där han är mycket långsammare än mig. Skit i att den fortfarande är lite fuktig!

Nu kan jag få till en fartväxling och på näst sista varvet jaga ifatt 3:an som passeras i inbromsningen efter långa rakan. Egentligen hade jag lite långt fram till honom, men det var bästa chansen så ingången i böjen blev med lite väl mycket broms men det gick ju bra. Med bara 1,5 varv kvar gick det tyvärr inte riktigt komma ikapp de övriga två även om jag lyckades få rygg på dem. Det började dessutom regna igen på riktigt under sista varvet så även om racet hade varit längre var nog chansen att hålla farten borta för oss alla tre. Tredjeplats och ett riktigt roligt körpass där jag faktiskt lyckas rätta till gaskontrollen igen och kör betydligt mer avslappnat än länge på denna banan!


Jag kör ett pass till på eftermiddagen bara för att ha kul, tyvärr gör jag ingen förbättring i tiderna så jag borde nog ta en paus och fundera på varför. Frånvaron av en växel stör naturligtvis, men jag håller ändå utan större problem genomgående lägre varvtider än jag gjorde på SEC. Tack för en trots allt lyckad helg, nu blir det grillning och MotoGP i Bankeryd!

Femmans växel

Dag två på vår ”Revanch på Torpet”. Äntligen kan vi utan tveksamhet byta hjul till omönstrat, morgonen visserligen fuktig men banan är i stort torr och vädret är nästan perfekt hela dagen: mulet och lagom varmt!

Laila som efter tävlingen här på Anderstorp haft långt samtal med en roadracingkollega och studerat MotoVudu en gång till har planen klar för sig och levererar i princip från första passet! Under förmiddagen kapar hon tider och innan dagen är slut har hon kört mer än en handfull sekunder snabbare än hon gjorde på tävlingen och putsat PB med ett par sekunder. Att sluta göra saker är uppenbarligen bättre än att börja göra…

På eftermiddagens race gör hon sin första sprintstart någonsin. Hon startar sist! (i 10e startled med 4 startled bakom sig) och även om racet går långsammare än förmiddagens bästa tider kör hon upp sig 6 placeringar i mål!

Mitt första pass börjar förvånansvärt mjukt, inga PB tider men jag törs iallafall luta hojen. Verkar som den lilla regnkörningen jag fick igår faktiskt gjorde nytta. Tyvärr ger till sist femman upp i mitten av passet, jag har haft tilltagande problem med att den inte stannar i läge under våren och nu gav den upp fullständigt. Inget ovanligt på en R1:a och än mindre så på en välanvänd racehoj, det gör inte att man blir mindre deppig när det händer på morgonens första pass. Nåja, hojen går ju fortfarande att köra men lite modfälld står jag över resterande pass på förmiddagen för att köra tävlingen enbart.

30 minuter kvar och jag är för en gång skull inte ens nervöst, detta är ju bara ett fejkrace liksom. Jag startar på en rätt medioker 13:e plats och Peter står i ledet före på 11:e plats. Starten går och jag gör en usel start där jag inte har nåt varv på motorn alls, nåja är ikapp Peter in i första böj och vi går i bredd genom den. Sen tappar jag på rakan när jag från fyran måste växla upp direkt till sexan, femman hoppar ur direkt så det är ingen idé att ens försöka. Jag blir efter när några till kör om men jag bromsar ikapp igen efter rakan. Nästa varv är lite trafik som jag måste ta mig om innan jag hinner ikapp Peter igen. Försöker ta honom på insidan i Opelkurvan men det blir lite tight och jag vill ju inte stångas med en teamkamrat så jag släpper av. Efter karusellen in i hoppsan-vänstern får jag chans igen och går om på insidan men hinner inte få nåt avstånd så han kör om mig på effekt på rakan igen när jag måste göra min långa växling. Fan!

Nu är jag dock nära så när Peter och en till före mig bromsar efter rakan tar jag bägge två och får fritt spår genom högern och vidare. Nu är det en lucka fram till en klunga på 4 förare som jag tar sikte på och sakta kör ikapp. Tyvärr straffar sig min dåliga start, jag hinner inte riktigt ikapp klungan innan målflagg. 6 varv är inte så mycket, ag klarar ändå hem en 8:e plats och putsar PB med en halv sekund. Trots att jag kör utan 5:ans växel.

Det var kul, och eftermiddagens avslutande pass är också skoj även om jag nästan helt glömt bort att även jag hade saker jag skulle öva på för att få till några bra tider. Jag känner att det skulle finnas ett par sekunder till att hitta ganska enkelt, men jag får inte riktigt till det. Nåja, vi har iallafall fått vår revanch alla tre, med en dag kvar att köra!

 

Regnrapporten

Normalt sett kör Team r2d2 stafettrace och räknar även kval och tävling som träning. Det körs alltså inte så många träningsdagar mellan racen… Nu har vi dock tagit oss till Anderstorp med alla tre förstaförarna samtidigt för att tillbringa tre dagar med Valhalla Racing. Som vanligt när inte supportpersonalen är med har vi väder. Alltså flera olika sorters väder. Samtidigt.

Laila gör sig gärna lustig över att ”det känns ungefär som Most” när Peter och jag tittar ut på duggregnet över den nyss upptorkande banan och funderar på om vi ska byta däck eller helt enkelt bara åka hem. Strax innan lunch blir det dock regn på riktigt och vi gör gemensam sak med Laila (som redan rullat hela förmiddagen) på regndäck.

För min del är första passet extremt kryckigt av flera skäl. Till att börja med går 3 hojar av på första varvet. Kul, vi har suttit i boxen halva dagen och när vi äntligen tar oss ut kan folk inte hålla sig på hjulen ett varv ens? Nåja, med 10 minuter kvar på passet är allt ihopplockat och vi tar oss vinglande ut igen. Ingenting jag är stolt över, men jag kör iallafall.

Pass nummer två. Jag har en del saker jag bestämt mig för att jag måste träna på, men med regn på banan gäller nya planer: Nu ska vi enbart bli sams med regndäcken jag inte använt på knappt två säsonger!  Börjar kunna slappna av lite nu och stannar inte längre inför varje vattenpöl, fortfarande ingen fart att tala om men nästan hela varvet känns bättre. Utom karusellen och hoppsan-vänstern. Visiret immar nämligen igen genom långa högern och jag ser egentligen inte så mycket förrän jag passerat start/mål. Nåväl, två sekunders förbättring från förra passet.

Förresten, regnställ är en bra grej. Tyvärr är det tätt åt båda håll vilket gör att det blir bastu på insidan, undrar varför visiret immade igen?

Inför tredje passet har jag laddat för att köra definitivt snabbare, jag har ju sett att det går och att min snigelfart bara är dumheter. Tyvärr är det ett steg bakåt körmässigt, jag vågar inte lägga ner hojen och är stel och kantig i körningen igen. Trots det bättrar jag varvtiden med en sekund, den är dock lååångt ifrån där jag vill vara  på regndäck. Nåja, vi har kört hoj även om det har varit mycket däckbyte också under förmiddagen. Tro det eller ej men det ihållande regnet som dök upp under förmiddagen gjorde mig gladare. Det här nästan-vädret med halvtorr bana och duggregn är faktiskt riktigt trist, man vet ju att slicks inte funkar och regndäcken kommer att bli sönderkörda tämligen omgående.

Kl 15 var vi nöjda och gjorde sorti. Boende hos Peter inatt istället för i depån, regnet fortsätter så säng klår buss här. Imorgon tar vi nya tag, för arrangemanget såhär långt av Valhalla Racing och Racing4fun.no kan vi inte klaga på!

Braskloppet: En tur i vårsolen

Ha lite överseende med min dåliga humor, jag har inte skrivit racerapport på ett tag. Den 21:a maj var det dags för årets andra tävling, lagom till solen kom med inte så lite värme till Östergötland. Dagen började dock ungefär som vanligt…

Förspel

Kl 0600 raceday och klockan ringer i Mantorp. Dags att stiga upp med en kropp som fortfarande känner av körningen i förrgår. Efter kaffe och lite frukost plockar de flesta av oss ihop våra saker och förbereder avfärd, lagom till att regnet börjar. Men tack så mycket, två dagar sol och när vi äntligen kommer till race så blir det som vanligt. Modet sjunker och framför ögonen simmar timmar av däckbyte och klämda fingrar istället för körning.

Halvvägs in till Linköping torkar det dock upp och ser mer lovande ut, vecken i pannan slätas ut och lagom till vi landar i depåns näst största tält (vi tog i från tårna när vi ställde upp kvällen innan) har vi glömt regndäcken igen. Efter ett förarmöte dominerat av lugnet själv Pelle Träff kan vi rulla ut på två kvalpass. Peter är inte bekväm med banan så han får börja och köra så länge han vill, vi andra körde ju några varv häromdagen. När Laila går ut blir det gulflagg så hon får bara ett par fria varv. Inte optimalt att öva gulflaggskörning kanske, men hon har fått en tid och det räcker. Mitt kval är stillsamt, totalt ger det oss en 22:a startplats.

Team r2d2 depå

Huvudakt

Tekniskt strul försenar starten, vi ställer upp 20 minuter försenade och gör de obligatoriska flyttningarna. Här borde man gjort som på Knutstorp, bestäm vart 1:an ska stå och sedan 1,5 meters lucka osv… Nåja, nu blir det spännande! Flaggan viftas och jag är för en gångs skull med hyggligt, gör faktiskt en skaplig start från bakre halvan av ledet och är med i tätklungan första varvet. Wohooo! Kul att trängas lite i första kurvorna för en gångs skull. Hamnar så småningom bakom eminente tävlingsansvarige Humlan där jag har en rätt bekväm tillvaro. Första 20 minuterna är rätt trånga och med många timmar kvar låter jag bli att trycka mig förbi. Man ska ha respekt för sina äldre! Mycket omkörningar och att vi höll väldigt lika tempo kan också haft med det hela att göra….

Efter 50 minuter varav 10 med Safety Car ger jag upp enligt plan och låter Peter ta över. Peter är grymt stabil, dock hade han mycket otur på Sviestad ifjol men kaosartade vurpor så banan är ingen favvo. När vi vinkar in honom lite i förtid för att släppa ut Laila är han trots det lite besviken: han hade kunnat köra längre. Vår plan var att låta Laila ta sina körpass i samband med obligatorisk Safety Car under dagen, det körde ihop sig direkt när starten blev försenad. Ändå, skönt att höra mer än barnförbjudna ord om banan från honom när vi skickade ut Laila på ett längre pass tänkt att avslutas med SC.
Vädret är osedvanligt samarbetsvilligt, växlande moln passande en svensk som inte klarar normal sommarvärme och jag är nästan rådlös över att inte behöva stressa med hjulbyten varannat körpass.

Ögonblicksminnen

  • Team Gällros-Milton på knallgul R1 (vi har två i teamet dock mindre gula).
  • Många nya förare är fantastiskt kul, på flera sätt. Som spårval. Jag minns mina egna och kan väl säga ett de är/var intressanta.
  • Att bromsa om på utsidan i Torparn. Inte lämpligt kanske, men oväntat och förvånansvärt rymligt. Ungefär som utsidan längst ner i korkskruven.
  • Inbilla sig att det går bra, tills nån av ledarna dammar om på fullt nerlägg så luggen fladdrar (jag har väldigt lite hår…).
  • Bland riktigt snabba förare, titta på skillnaden i körstil på hoj med elektroniska hjälpmedel, och hojar utan.
  • Försöka koppla ur, och bromsa, med handtag som för varje varv sitter aningen högre eftersom styrpinnarna vrider sig lite.
  • Gammal R1 går inte jättefort rakt fram 10 år senare jämfört med exempelvis en S1000RR. Man svär lite , fortsätter köra ikapp resten av varvet och när man sen kör om för andra gången samma varv tänker man ”Fatta poängen. Stay there”.

Avslutning

Laila’s hand som varit trasig flera år lägger tyvärr av helt hennes andra körpass. Hon klarar av passet men måste titta på handen och medvetet tänka ”släpp” för att den ska fungera. Inte helt optimalt inför målgång så istället hoppar jag tillbaka in de sista 25 minuterna. Foten som domnade bort helt körpasset innan är delvis med igen, så det borde ju gå bra? Dessutom har jag tittat på resultatet och konstaterat att vi har en mikroskopisk chans att ta en placering till! De första 10 minuterna går bra, jag fortsätter lägga hyggligt stabila tider som jag gjorde tidigare under dagen men sen händer något. Start-målrakan är plötsligt full med plastdelar och nya märken som om något studsat fram snett över den. Tyvärr avslutas racet på gulflagg, ambulans och sjukvårdspersonal behöver tid på sig för att säkra förare som senare tack och lov mest är blåslagen. Tänk att gå i mål på andra plats! Inte tidsmässigt givetvis, man när flaggan faller är jag andra hoj bakom segrande THF. Först är såklart Safety Car…

Nu är det dags att sluta raljera, mer från teamet efter att vi sjungit nationalsången på Anderstorp!

Medelålders, trasig man

November 2015. Bänkpress i gymmet sluter med vad som känns som en sträckning i axeln. 16 månader senare har jag fortfarande ont i axeln när jag tränar överkropp även om det inte längre är tvärstopp.  Visserligen vet jag att axlar är ett känsligt parti som är väldigt utsatt, ungefär som knän men borde det inte läka nån gång?

Efter akupunktur, anpassad träning, en säsong roadracing och tidiga mornar på gymmet börjar iallafall tröjan som tjänar som måttstock äntligen bli lite för liten över axlar och rygg igen. Medelålders var ordet, allt börjar gå vääääldigt lååångsamt… Inte bara huvudet då.
Ser med viss tveksamhet fram emot kommande knäoperation. Normalt är man igång igen inom en månad, men med axeln i åtanke känns det sådär. Förhoppningen är iaf att bli lite mindre trasig så roadracingsäsongen går att överleva. Det kommer visa sig på försäsongsträningen i Tjeckien i april, vilken jag f ö verkligen ser fram emot.

Lustigt. En racevurpa som sånär skrotar hojen är inga större bekymmer, att passera 45 desto mer.

Säsongsavslutning på nytt

4:e september. Årets ödesdatum, det är nu det gäller. Ska vi klara målet att köra alla tävlingar under säsongen eller kommer vi komma till korta pga ålder, dålig syn eller helt enkelt för att racebussen inte gick ända fram? Spridda kommentarer på Facebook har gjort gällande att vissa medlemmar eventuellt lider av likstelhet, det är bara fabrikation då jag med egna ögon sett färg i skinnet på flertalet teammedlemmar. Visserligen blått och lila, men ändå…..

Lördag:
Laila & jag har som vanligt fuskat och kört större delen av resvägen på fredag kväll. Tillsammans med Peter och Per kör vi bara från Bankeryd till Falkenberg under lördagen. En stillsam tur som innehåller både lunch i Smålandstenar inklusive lokal marknad och ett besök på Skeppshult Fabriksförsäljning. Ni som är med i matchen begriper att det inte är fabriker de säljer… Däremot väldigt bra köksredskap i gjutgods. Box vid banan bokad tack vare Peter, liksom boende i Hagbards by. Mercedes-maffian lastar ur hojar och andra tillbehör i boxen utan problem tidigt på lördag, sedan slår mat-och-sov-klockan till utan att någon hör. Mat behöver man men eftersom ”ingen är hungrig” köper vi väldigt mycket chips och annat godis innan vi ansluter till vår tredje depåpersonal Nicklas. Han anlände till boendet medan vi gjorde annat och tar tacksamt emot besked att det visst kommer att bli middag. Nr 2 då frågar ni? Jo, han kom på hoj från Edsbyn i Hälsingland till banan strax innan vi anlände. Drygt 75 mil på mc i trafik från motsatt håll är inte att leka med!

14212775_677567775744669_6031736229403092692_n

 

Söndag, Race day:
Är vi taggade? Nja… sådär. Förarmöte kl 8 och sedan ett antal toabesök innan det är dags för kval. Varför kan inte sånt här ske på anständig tid? Peter körde på banan senast onsdagen före så Laila och jag som inte varit här alls tidigare får nöta asfalt för att åtminstone ha ett hum om riktningen. Helt nytt område för oss alltså, väldigt spännande med dolda krön och högfartssvängar man inte ser genom utan måste veta om för att kunna ha en konkurrenskraftig tid. Bara att bita ihop, tyvärr räcker det bara till en 17:e startplats bland 21 startande. Nåja, inte så överraskande det. Tidigare förarmöten har bestämt att vid tveksamt väder startar Laila, vid bra väder startar jag. Tack för den säger jag och rullar ut på banan några minuter före 11. Förvirring uppstår som vanligt eftersom banarrangören inte märkt upp startplatser utan vi får flytta hojarna 3 gånger innan vi hamnar hyggligt på griden. Nånting att fundera på till nästa säsong, hmmmm? Innan start har vi i teamet stått och kliat oss i huvudet eller druckit kaffe i lugn och ro medan teamen runt och meckat febrilt. Är det inte sånt man gör hemma i garaget? Ett tag funderade vi på om vi gjorde nåt fel, men kom till slut fram till att det inte var vi…

Starten går, jag får inte igång hojen. Såklart. Inget större fel, bara dödarknappen som jag själv inte ställt tillbaka efter uppställningsvarvet, så jag kommer iväg rejält sent. Inte för att det gör så mycket då bara en hoj i taget får plats i chikanen direkt efter starten och jag är ikapp alla andra i högen i inbromsningen. Sen är det bara knappt 6 timmar kvar… Och mitt högra knä som varit ett problem hela säsongen har nu gett upp helt och hållet. Efter 15 minuter vinkar jag för att åka in i depå, det funkar inte att sitta på hojen på en bana som nästan uteslutande går i högersväng när knät gör att jag inte kan röra mig. Fan, hur löser vi det? Peter får åka ut och kommer under dagen att få ta mycket tid på banan. Han är den i teamet som kör överlägset mest denna dag, imponerande att han klarar det och än mer att han dagen igenom håller konsekventa varvtider!

Vårt andra byte redan första timmen, bådar inte gott för fortsättningen när Laila går ut på sin första stint. Nåt varv senare kommer Safety Car ut och samlar ihop hela fältet, vad har hänt? Olika åsikter finns om det men från vår sida är det tydligt att någon missbedömt Laila grovt, inte kollat hennes spår utan direkt försökt köra om henne på utsidan medan hon var på sitt första utvarv. Av alla ställen i ingången av kurva? När hon fortsatte utåt fanns ingen plats kvar eftersom föraren inte hunnit fram och blivit synlig för henne så framhjul eller annan del tar Laila i vänster stövel innan han får bita i gräset. Tyvärr med personskada som följd medan Laila fortsätter. Extrem otur, Laila fortsätter heller inte obehindrat. På väg in i depå med rejält ont i vaden konstaterar hon att med SC ute kan hon lika gärna fortsätta rulla runt. Bra start på dagen? Tja, alla i teamet är fortfarande på hjulen åtminstone!

Söndag eftermiddag:
Racet fortsätter, banan är kort vilket gör att även relativt små skillnader i varvtid blir väldigt tydliga. Framförallt är det extremt tjatigt med samma chikan 5 ggr på 4 minuter… Trots att mitt knä fortsätter göra längre stint i princip omöjliga lyckas jag uppnå mitt mål med dagen och sätta teamets snabbaste tid. Inget att skryta med men nånstans runt varv 80-85 får jag till 50.08 som bäst efter ett antal varv på 50-tider. Bra? Vet ej, jag är nöjd då jag varken varit på banan innan eller tycker den är speciellt intressant. Peter ligger på stadiga 51-52 medan Laila överraskar positivt med sina bästa varvtider som är hela tjejnävar bättre än tidigare. Inte ett ämne för SM, men det var ju heller inte vårt mål. Tankningen sker som vanligt för stafett-lag lite på undantag, men tack vare farsan Åke lyckas vi lösa det på ett väldigt smidigt sätt. En bit att köra för hojen som ska tankas men momentet flyter på bra, övning ger verkligen färdighet!

Det är långt kvar på dagen, sen försvinner ett par timmar någonstans där jag inte riktigt kommer ihåg. Laila har ont i vaden, jag kör för korta stint och Peter levererar jämna tider. Sen nånstans efter normal lunchtid händer något, jag gör vad jag kan för att komma runt mitt handikapp och det går väl kanske inte bra men hyggligt. Mitt i detta upptäcker jag att fokus på sittställning gör att jag kör på fel växel, visserligen märkt att hojen går segare ut ur kurvor men för distraherad för att dra en slutsats innan jag ger mig tid att kolla indikatorn. 5:ans växel där jag borde varva ut på 4:an. Aha, det är därför motorn är trött när jag ger gas ut på rakan. Öronproppar är bra, men man behöver nog vänja sig lite…

Justerar växlingen och hojen blir mer alert igen. Med ett stumt och krampande högerben tycker jag att jag får ut överkroppen bra inför dubbelhögern ut på start-mål. Har 4:an i, lägger ner och … plötsligt sticker bakhjulet i sidled så snabbt att jag knappt hinner reagera. Hela högersidan av hojen går i backen innan det greppar igen bak, hinner tänka ”nej, fan att jag tänker göra en highsider” och sedan tumlar jag runt på asfalten över curbsen och ut i gräset. Osäker på förloppet men tror jag klarade mig från en highside, däremot gjorde hojen en kullerbytta när den gick över bankanten och krossade det mesta i höjd med instrumenten. Ligger stilla en stund och känner mig för i kroppen efter karusellfärden, inget gör mer ont än något annat så jag reser mig upp och plockar reda på transpondern från en tämligen kåplös hoj. Inte för att jag reagerar på det just då, utan är mest irriterad på att jag inte får springa in i depå tvärs över banan så de andra kan fortsätta köra…

DSC_0215

Väntan på skamkärra och resa in i depå innefattar 4 tillsägningar att uppsöka läkare, så jag tycker nog det är bäst att göra det. Deras undersökning är noggrann, men när de konstaterat att jag faktiskt gått 300 meter i mc-utrustning till deras mottagning utan problem och har lika långt tillbaka ger de mig klartecken att köra vidare. Jag tackar för det och talar om att det är dyrt om vi ska fortsätta träffas såhär…
Med bara 1,5 timme kvar av racet och vetskapen om Laila’s ömmande ben inser övriga i teamet att det underlättar ifall jag åtminstone kör lite, så när hon kommer in går jag ut istället. Kan inte säga att jag presterar, men jag lyckas ge teamet varv och Peter får lite andrum. Suzukin passar inte min vikt och fart, så jag kör däcken ganska hårt även om jag slår av minst ett par sekunder på tempot. Mitt knä är inte bättre efter vurpan och det är fel hoj men det är ju bara att anpassa sig.

Med 45 minuter kvar kommer Peter in, förvånar sig själv med att vara väldigt fräsch, så vi skickar ut Laila på ett kort stint. Jag tar över Suzukin med knappt 30 minuter kvar efter att Peter förberett sig för att ta målgång och vi slutför säsongen med en BMW över mållinjen! Vårt sista race blev inte vad vi önskat, alldeles för många byten pga skador som inga värktabletter orkade råda bot på men vi kom i mål. I alla race dessutom och nästan helt utan tävlingserfarenhet!

Får vi pris vid prisutdelningen? Nej. Har vi synts i sociala media? Hyggligt. Har vi haft kul? De flesta av oss. Har vi uppnått vårt mål? Ja, det får jag nog påstå! Och eftersom ingen annan ville ge oss pokaler fick vi förare från vår ypperliga depåpersonal. Vi slutar dessutom på en 5:e-plats i tabellen av 38 lag. Inte så bra som det låter med många lag som kört bara ett race, men om så bara en fjärdedel var serieanmälda är vi fortfarande mitt i fältet! Oväntad bonus och tillräckligt för att känna sig som lite vinnare trots allt!

Kå Te Äm

Aprilia har jag ju kört, nu skulle vi dock till Sviestad med en annan konstig klubb. Inte för att vi kör orangea hojar nån av oss,utan på rekommendation och Laila behövde ju ändå träning. Så! Bandag med KTM-klubben. Hu…

Förberedelserna kan vi vid det här laget, så vi spolar fram till fredag kväll när vi landar i ett regnblött Linköping. Som vanligt på Sviestad är det si och så med ström, så vi kör runt ett varv innan vi hittar ett skåp med lediga kontakter inom kabelavstånd. Avlastning mellan pölar, det är stillsamt i depån och bristen på nyfikna är total. Nåja, när vi kommit i ordning får vi besök av Per-Johan som hittar oss via vår eminenta tältlampa.Sen är det god natt i bussen!

Morgon tidigt i vanlig ordning, förarmöte 8.20 och besiktning av hojarna innan dess. Förarmötet avslöjar ganska många som inte kört bana tidigare, kul att det kommer men det ska under dagen avslöja brister i information och organisation. Det körs på diverse ställen som inte riktigt är avsett… Snabb grupp börjar iallafall vilket betyder att jag ska vingla ut först. Tur att R1an är hemma på denna bana… Första passet är såklart stelt, men sen går det bättre och farten är vettigare än den varit tidigare. Har ingen laptimer men utifrån andras tider verkar det som jag under dagen kommer ner till runt minuten åtminstone. Svårt att säga, men om jag ska jämföra med Gelleråsen så går det fortare än förut när hojen är instabil och lever rövare. Vilket den gör… Bara att åka med och låta dagens Dunlop KR-slicks göra sitt jobb!

Dagens mest spännande ögonblick var nog en nästan missad bromsning in i korkskruven. Men jag hade just bromsat om en twin så det var bara att svänga ändå och låtsas som inget hänt. Gick bra drt med, så pass att jag provade några gånger till. Det tar emot att svänga in när bakhjulet studsar, behöver öva på det…

Laila i sin tur körde idag i mellangrupp för att öva på sina saker och få mängdträning. Det gick överlag bra, och hon som brukar vara osams med Bridgestonedäck har fått dem att funka jättebra hela dagen. Till och med så att hon kläckte ur sig nåt om att ”de svänger ju och sen ligger de där, mycket mer än Pirelli” innan hon kom på sig själv. TRE-modulen ”blommorna” jag köpte verkar göra det den ska, bättre svar på gasen konstaterat! Tyvärr hade hon en incident som gick bra men var liiite för nära efter lunch. Det tog lite luften ur eftermiddagen, någon på en gammal Kawa 900 från 70-talet hade förgyllt förmiddagen för oss andra. Tyvärr tappade han bort det genom att försöka köra om Laila på yttern genom Torparen och när han inte fick plats längre vek han helt sonika ner mitt framför Laila.

Tydligen funkar både reaktioner hos Laila och chassi på Suzukin.

Depålivet efter detta var inte så kul, som ni kan gissa. Tack och lov kom både Per och P-J till undsättning. Glatt överraskande besök båda, speciellt som den senare förbarmat sig över oss stackare som måste köra mc och köpt ut öl till oss. Något som förmodligen räddade våra liv när vi kom hem och parkerade rumpan på uteplatsen.

Summering: Tydligen har nåt hänt med min körning, en vanlig bandag i snabb grupp är mycket kryssande mellan hojar. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Laila kör fort, potentiellt riktigt fort,men har vissa områden att jobba på. Liksom jag. Trevlig helg och tack alla för en bra dag!

Harva runt på mossen

… eller Racerapport från SEC #2 på Anderstorp.

Innan

I vanlig ordning börjar äventyret veckan innan när hojar ska preppas in i det sista. Nu passade jag på att byta ut vår racebuss också, väldigt bra tajming tycker Laila eftersom det kräver lite uppmärksamhet i form av oljebyte osv. Nåväl, i vanlig ordning rullar vi iväg lite tidigare än vi tänkt på lördagen för att hämta mina ISR-skivor hos Thomas i Tumba (de har varit på renovering hos Acke tvärs över gatan) och sedan möta Fredrik io Järna för gemensam resa söderöver. Några händelselösa timmar senare är vi framme och förvirringen är total, vi hamnar mitt i sista timmarna av Actionpics körning. Nåväl, så småningom får vi ordning på de flesta av våra pinaler och tack vare medtävlarna och värsta konkurrenterna i Against All Racing Team har vi redan färdig plats i en box. Gött! Halva personalen på plats liksom i princip alla knott som finns, så vi kryper ner i sovsäckarna för att invänta morgondagen.

Racedag

Upp tidigt, knotten verkar fortfarande ha efterfest när Laila, jag och vår eminente reservförare J-O knatar iväg för inskrivning så vi kan få hojarna besiktade. Vi klarar nålsögat smärtfritt ungefär samtidigt som resten av vår enastående depåpersonal anländer och Sprintförarna börjar hitta ut på banan för sitt kval. Nån frågar om det är nervöst. Jo, när man hör hojar ge sig ut på banan så börjar det kännas, det ska jag erkänna trots att jag borde vara van vid att stå i en depå vid det här laget…
Kvalet är ärligt talat ganska halvhjärtat, J-O åker ut först och stressar över sina bromsar. Sen kör jag ut och presterar inte speciellt heller, men efter 4 varv går jag in för att ge plats åt Laila. Hon har inte varit på banan på så länge att vi håller tyst om åren, så det var uppgjort att hon skulle få så mycket tid som möjligt på kvalet. Vi är inte speciellt bekymrade över en startplats långt ner i fältet, på 6 timmar gör de metrarna ganska liten skillnad och vi slåss ändå inte om pallplats i racet direkt.

J-O får äran av att starta, jag har sedan helgen innan en misshandlad tå på vänster fot som gör att stövlarna går på men inte mer och Laila… Tja, hon vill bara inte starta. Som tack gör han en riktigt bra start och kör upp sig 7 platser direkt innan fältet ens är ute på långa rakan. De första passen händer inte så mycket utan vi rullar på och kör ca 30 minuter var. J-O har problem med att hojen svettas lite olja och lider av att QS inte funkar (skulle senare visa sig vara klåpmek, men det såg vi inte då), jag får en bit in på andra passet samma problem med bromsarna som på Sviestad vilket gör att jag bara kan bromsa riktigt hårt… eller inte alls, annars hoppar hojen in i kurvorna. Trots det lyckas jag klämma till med dagens bästa tid och känner mig nästan hemma på hojen. Laila gör så gott hon kan men har svårt att bli sams med den stora banan. Det är när Laila åker ut på sin andra stint som det börjar hända grejer. Jag har precis kommit in och bytt, så på sitt utvarv ser hon att det ryker och lever rövare på Hansenrakan. Någon har skjutit en slang och spritt ut olja som orsakar flera vurpor innan Safety Car hinner ut. Hon tillbringar hela körpasset i klunga bakom bilen, det tar runt 30 minuter att sanera oljan även om personalen slet som galningar för att rensa.

Det här visade sig vara ett genidrag från Laila’s sida. Eftersom hon är långsammare än J-O och mig på Torpet så förlorar hon ingen tid alls mot de andra teamen under hela stinten pga samtliga måste åka bakom bilen. När banan så småningom blir fri har hon gjort en rejäl insats och kört i närmare 45 minuter innan hon lämnar över till mig. Jag som inte märkte nåt eftersom olyckan var precis bakom mig går ut bara med info om att nåt hänt så när jag kommer dit konstaterar jag att Hansenrakan bara går att köra på inre delen och kurvan efter är aningen smalare än jag är van. Det går bra det med och vi kör på utan vidare incidenter.

Sista timmen

Här blev det faktiskt lite spännande och vi var tvungna att köra taktiskt. Alla är trötta även om vi klarat oss från riktiga missöden så har vi haft småbekymmer hela racet som slitit på koncentrationen. Nu ligger vi bara några få varv efter #98 Against All och en liten bit före #55 Team Suntrip, de förra saknar en förare som är utan bromsbelägg och de senare kommer garanterat toppa laget genom att låta Anders ”Petjo” Lilja köra sista stint… Inte en chans vi rår på honom men kan vi hålla ifrån tillräcklig länge? Vi toppar genom att strax efter 16 plocka in Laila tidigt i depå och skickar ut J-O istället som får försöka hålla ställningarna. Han plockar in på #98 och håller jämnt med #55 som fortfarande kör på sin näst snabbaste förare. Efter 30 minuter är det min tur, bara drygt 20 minuter att köra tror jag. Precis när jag drar på mig hjälmen får jag veta att racet är förlängt pga olyckorna…

Det går hyggligt fram till kanske 5 varv kvar, då börjar jag bli rejält trött och åker bara och väntar på målflagg, men vi har kört in 2 av 3 varv på #98! Jag vet att Petjo i #55 jagar och jag har blivit omkörd en gång på passet så jag försöker hålla farten uppe hyggligt. Med 3 varv kvar är orken helt slut och bägge fötterna gör så ont att de knappt fungerar. Tänk er känslan när jag ser en skylt med ”Final Lap”! Skönare nästan än att ett varv senare se målflagg.

Vi klarade Anderstorp med bara mindre blessyrer, en Aprilia ville ha väldigt mycket vatten, en Yamaha tappade en skruv och fick bromsbeläggen uppslipade utan framgång, en Suzuki gick igenom det hela som om ingenting hände. Våra hjälpredor i depån gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla oss rullande och vi var knappt ett varv från att till slut ta en placering till. Men vi är nöjda och glada som det är, vi har ju seriens enda kvinnliga förare med i teamet! Kl 19 rullar vi hemåt och strax efter 01 släcks lamporna i Uppsala, om en månad är det dags för batalj på Knutstorp!

Bilprovning

Att byta bil är f-n värre än att byta hoj! Ända sedan vi konstaterade att en lite nyare buss kanske vore bra har jag varit lite i otakt med marknaden. Transportbilar säljs tydligen lite som hojar, säsongsbetonat. Tidigt i våras, runt mars och början på april var omsättningen och utbudet på Blocket ganska stor. Nu i maj när vi har finanserna är det nästan helt dött, iallafall i vår prisklass!

Tidigt förra veckan var jag och testade en lite nyare Sprinter, lite nyare än den vi har alltså. Inga alarmerande problem där och hade det inte varit för en lampa som envisades med att lysa i displayen trots att den borde slocknat hade jag nog bokat den på stående fot. Trots väldigt rostig sidodörr. Nåja, en fortsatt lusläsning sorterar ut lite spridda bussar ur familjen Boxer/Jumper/Ducato. Franskbröd mestadels alltså. Kanske gångbart med lite mil tänkte jag och cyklade iväg för att kika på en lokal bil. Första intrycket sade OK, en stunds diskussion och känslan dalade till Nja… Efter en provsittning på förarplats kan jag konstatera att den familjen bussar går bort. Centimeterpassning mellan ben och ratt för att köra närmare 50 mil till Anderstorp funkar inte. Väldigt kort kupé, jag trodde fransmän var längre?

Vi är tillbaka till Sprinter med andra ord. Alternativt Interstar som jag kört förr, en gedigen sushibit. En Maxi-Sprinter dök upp, och en kort stund var jag intresserad men jösses vilken pråm! Var ska jag göra av drygt 6,5 meter transportbuss? Flera veckors vånda för vad, dålig tajming? Så småningom kommer vi få tag på någonting som funkar, under tiden rullar vi på i vår trotjänare Rulle som trots sina fel och brister gör det han ska. Om än lite törstigt. När bytet sker blir det en billig blå buss till salu, frågan är bara när…

DSC_0293

Plötsligt händer det!

Nej, jag har inte vunnit på Triss även om det skulle behövas vid det här laget. Syftar mer på att ibland blir det inte som man tänkt. Alls. Som att jag ganska tvärt och oplanerat bytte hoj i början på maj. Från en hoj jag trodde jag skulleha kvar till något jag aldrig ägnat en tanke åt att jag skulle äga.

I slutet av april var det dags för länge emotsedd resa till Slovakia Ring. Förberedelser och nerresa flöt på alldeles utmärkt och vädret verkade även kunna bli relativt bra. Jag tänker inte berätta om den resan här, annat än konstatera att allt gick bra till 3e passet första dagen. Då lade Aprilians instrument av precis som det gjorde på SM-finalen 2015 när jag körde warm-up. Nu blev jag inte lika förvånad när instrumenten slocknade mitt i passet så jag körde klart och utnyttjade mina minuter max väl vetande att när väl jag kom in i depån och stängde av hojen skulle den inte gå igång igen. Just då såg jag framför mig 4 väldigt dyra dagar i en depå utan körning…

Aprilia Tuono Factory Slovakia Ring 2016

När de andra kom tillbaka från sina pass hävde jag nånstans ur mig bland alla svordomar att nu blev det ett nytt instrument och sedan skulle hojen säljas! Det tog Kjell fasta på, eftersom sonen Andreas var spekulant på Tuonon redan när jag köpte den ifjol…. Samtidigt kunde han tipsa om att en gemensam bekant kanske hade en annan hoj till salu. Efter en del surfande på eBay hittade jag instrument som köptes på stående fot i depån, med lite tur skulle de ju komma hem samtidigt som mig. Senare under kvällen fick jag hjälp att lösa hur jag skulle få igång hojen igen och vi redde även ut vad som orsakar problemen. Startspärren är av rätt usel kvalité och klarar inte att man kör hojen utan att ersätta lyktor och annat med motsvarande last. Spänningstopparna som blir på höga varv tolkar den tydligen som stöldförsök och stänger av allt.

Dag två fick jag dela en BMW S1000RR under förmiddagen för att senare ganska snart få fart på Aprilian. Fast nu var det ju inte så kul att köra den längre, den var ju i princip såld. Det blev ett par pass på morgonen dag tre, sedan ställde jag undan den mentalt färdig över att inte riskera nåt. När jag nu inte skulle köra mer hade jag tid till annat, som att fråga min kära sambo om hon inte kunde köpa en annan hoj åt mig. Den som kanske fanns till salu var en Yamaha R1 från 2007. En typ av hoj som jag trodde jag lämnat bakom mig för flera år sedan och aldrig begripit vad jag skulle ha den till. Nu var den dock ett enkelt val, enda syftet med den är att köra bana och race. Den behöver inte vara vettig eller kul för gatkörning.

En vecka efter Slovakien hämtas Aprilian från transporten hem, och jag försöker byta om till gatkläder på henne direkt. Givetvis stretar hon emot så hon får följa med hem istället för att stanna kvar. Dock hinns en provkörning av ersättaren med, en något motvillig säljare släpper iväg mig på en runda. Smart att ha kläder med… Detta är på söndag, torsdagen efter görs en ny roadtrip från Uppsala till Motala och Kisa med leverans av Aprilia Tuono och upphämtning av Yamaha R1 inklusive flera kartonger med extra delar. Det var inte riktigt vad jag hade planerat för framtiden innan jag åkte till Slovakien!