4:e september. Årets ödesdatum, det är nu det gäller. Ska vi klara målet att köra alla tävlingar under säsongen eller kommer vi komma till korta pga ålder, dålig syn eller helt enkelt för att racebussen inte gick ända fram? Spridda kommentarer på Facebook har gjort gällande att vissa medlemmar eventuellt lider av likstelhet, det är bara fabrikation då jag med egna ögon sett färg i skinnet på flertalet teammedlemmar. Visserligen blått och lila, men ändå…..

Lördag:
Laila & jag har som vanligt fuskat och kört större delen av resvägen på fredag kväll. Tillsammans med Peter och Per kör vi bara från Bankeryd till Falkenberg under lördagen. En stillsam tur som innehåller både lunch i Smålandstenar inklusive lokal marknad och ett besök på Skeppshult Fabriksförsäljning. Ni som är med i matchen begriper att det inte är fabriker de säljer… Däremot väldigt bra köksredskap i gjutgods. Box vid banan bokad tack vare Peter, liksom boende i Hagbards by. Mercedes-maffian lastar ur hojar och andra tillbehör i boxen utan problem tidigt på lördag, sedan slår mat-och-sov-klockan till utan att någon hör. Mat behöver man men eftersom ”ingen är hungrig” köper vi väldigt mycket chips och annat godis innan vi ansluter till vår tredje depåpersonal Nicklas. Han anlände till boendet medan vi gjorde annat och tar tacksamt emot besked att det visst kommer att bli middag. Nr 2 då frågar ni? Jo, han kom på hoj från Edsbyn i Hälsingland till banan strax innan vi anlände. Drygt 75 mil på mc i trafik från motsatt håll är inte att leka med!

14212775_677567775744669_6031736229403092692_n

 

Söndag, Race day:
Är vi taggade? Nja… sådär. Förarmöte kl 8 och sedan ett antal toabesök innan det är dags för kval. Varför kan inte sånt här ske på anständig tid? Peter körde på banan senast onsdagen före så Laila och jag som inte varit här alls tidigare får nöta asfalt för att åtminstone ha ett hum om riktningen. Helt nytt område för oss alltså, väldigt spännande med dolda krön och högfartssvängar man inte ser genom utan måste veta om för att kunna ha en konkurrenskraftig tid. Bara att bita ihop, tyvärr räcker det bara till en 17:e startplats bland 21 startande. Nåja, inte så överraskande det. Tidigare förarmöten har bestämt att vid tveksamt väder startar Laila, vid bra väder startar jag. Tack för den säger jag och rullar ut på banan några minuter före 11. Förvirring uppstår som vanligt eftersom banarrangören inte märkt upp startplatser utan vi får flytta hojarna 3 gånger innan vi hamnar hyggligt på griden. Nånting att fundera på till nästa säsong, hmmmm? Innan start har vi i teamet stått och kliat oss i huvudet eller druckit kaffe i lugn och ro medan teamen runt och meckat febrilt. Är det inte sånt man gör hemma i garaget? Ett tag funderade vi på om vi gjorde nåt fel, men kom till slut fram till att det inte var vi…

Starten går, jag får inte igång hojen. Såklart. Inget större fel, bara dödarknappen som jag själv inte ställt tillbaka efter uppställningsvarvet, så jag kommer iväg rejält sent. Inte för att det gör så mycket då bara en hoj i taget får plats i chikanen direkt efter starten och jag är ikapp alla andra i högen i inbromsningen. Sen är det bara knappt 6 timmar kvar… Och mitt högra knä som varit ett problem hela säsongen har nu gett upp helt och hållet. Efter 15 minuter vinkar jag för att åka in i depå, det funkar inte att sitta på hojen på en bana som nästan uteslutande går i högersväng när knät gör att jag inte kan röra mig. Fan, hur löser vi det? Peter får åka ut och kommer under dagen att få ta mycket tid på banan. Han är den i teamet som kör överlägset mest denna dag, imponerande att han klarar det och än mer att han dagen igenom håller konsekventa varvtider!

Vårt andra byte redan första timmen, bådar inte gott för fortsättningen när Laila går ut på sin första stint. Nåt varv senare kommer Safety Car ut och samlar ihop hela fältet, vad har hänt? Olika åsikter finns om det men från vår sida är det tydligt att någon missbedömt Laila grovt, inte kollat hennes spår utan direkt försökt köra om henne på utsidan medan hon var på sitt första utvarv. Av alla ställen i ingången av kurva? När hon fortsatte utåt fanns ingen plats kvar eftersom föraren inte hunnit fram och blivit synlig för henne så framhjul eller annan del tar Laila i vänster stövel innan han får bita i gräset. Tyvärr med personskada som följd medan Laila fortsätter. Extrem otur, Laila fortsätter heller inte obehindrat. På väg in i depå med rejält ont i vaden konstaterar hon att med SC ute kan hon lika gärna fortsätta rulla runt. Bra start på dagen? Tja, alla i teamet är fortfarande på hjulen åtminstone!

Söndag eftermiddag:
Racet fortsätter, banan är kort vilket gör att även relativt små skillnader i varvtid blir väldigt tydliga. Framförallt är det extremt tjatigt med samma chikan 5 ggr på 4 minuter… Trots att mitt knä fortsätter göra längre stint i princip omöjliga lyckas jag uppnå mitt mål med dagen och sätta teamets snabbaste tid. Inget att skryta med men nånstans runt varv 80-85 får jag till 50.08 som bäst efter ett antal varv på 50-tider. Bra? Vet ej, jag är nöjd då jag varken varit på banan innan eller tycker den är speciellt intressant. Peter ligger på stadiga 51-52 medan Laila överraskar positivt med sina bästa varvtider som är hela tjejnävar bättre än tidigare. Inte ett ämne för SM, men det var ju heller inte vårt mål. Tankningen sker som vanligt för stafett-lag lite på undantag, men tack vare farsan Åke lyckas vi lösa det på ett väldigt smidigt sätt. En bit att köra för hojen som ska tankas men momentet flyter på bra, övning ger verkligen färdighet!

Det är långt kvar på dagen, sen försvinner ett par timmar någonstans där jag inte riktigt kommer ihåg. Laila har ont i vaden, jag kör för korta stint och Peter levererar jämna tider. Sen nånstans efter normal lunchtid händer något, jag gör vad jag kan för att komma runt mitt handikapp och det går väl kanske inte bra men hyggligt. Mitt i detta upptäcker jag att fokus på sittställning gör att jag kör på fel växel, visserligen märkt att hojen går segare ut ur kurvor men för distraherad för att dra en slutsats innan jag ger mig tid att kolla indikatorn. 5:ans växel där jag borde varva ut på 4:an. Aha, det är därför motorn är trött när jag ger gas ut på rakan. Öronproppar är bra, men man behöver nog vänja sig lite…

Justerar växlingen och hojen blir mer alert igen. Med ett stumt och krampande högerben tycker jag att jag får ut överkroppen bra inför dubbelhögern ut på start-mål. Har 4:an i, lägger ner och … plötsligt sticker bakhjulet i sidled så snabbt att jag knappt hinner reagera. Hela högersidan av hojen går i backen innan det greppar igen bak, hinner tänka ”nej, fan att jag tänker göra en highsider” och sedan tumlar jag runt på asfalten över curbsen och ut i gräset. Osäker på förloppet men tror jag klarade mig från en highside, däremot gjorde hojen en kullerbytta när den gick över bankanten och krossade det mesta i höjd med instrumenten. Ligger stilla en stund och känner mig för i kroppen efter karusellfärden, inget gör mer ont än något annat så jag reser mig upp och plockar reda på transpondern från en tämligen kåplös hoj. Inte för att jag reagerar på det just då, utan är mest irriterad på att jag inte får springa in i depå tvärs över banan så de andra kan fortsätta köra…

DSC_0215

Väntan på skamkärra och resa in i depå innefattar 4 tillsägningar att uppsöka läkare, så jag tycker nog det är bäst att göra det. Deras undersökning är noggrann, men när de konstaterat att jag faktiskt gått 300 meter i mc-utrustning till deras mottagning utan problem och har lika långt tillbaka ger de mig klartecken att köra vidare. Jag tackar för det och talar om att det är dyrt om vi ska fortsätta träffas såhär…
Med bara 1,5 timme kvar av racet och vetskapen om Laila’s ömmande ben inser övriga i teamet att det underlättar ifall jag åtminstone kör lite, så när hon kommer in går jag ut istället. Kan inte säga att jag presterar, men jag lyckas ge teamet varv och Peter får lite andrum. Suzukin passar inte min vikt och fart, så jag kör däcken ganska hårt även om jag slår av minst ett par sekunder på tempot. Mitt knä är inte bättre efter vurpan och det är fel hoj men det är ju bara att anpassa sig.

Med 45 minuter kvar kommer Peter in, förvånar sig själv med att vara väldigt fräsch, så vi skickar ut Laila på ett kort stint. Jag tar över Suzukin med knappt 30 minuter kvar efter att Peter förberett sig för att ta målgång och vi slutför säsongen med en BMW över mållinjen! Vårt sista race blev inte vad vi önskat, alldeles för många byten pga skador som inga värktabletter orkade råda bot på men vi kom i mål. I alla race dessutom och nästan helt utan tävlingserfarenhet!

Får vi pris vid prisutdelningen? Nej. Har vi synts i sociala media? Hyggligt. Har vi haft kul? De flesta av oss. Har vi uppnått vårt mål? Ja, det får jag nog påstå! Och eftersom ingen annan ville ge oss pokaler fick vi förare från vår ypperliga depåpersonal. Vi slutar dessutom på en 5:e-plats i tabellen av 38 lag. Inte så bra som det låter med många lag som kört bara ett race, men om så bara en fjärdedel var serieanmälda är vi fortfarande mitt i fältet! Oväntad bonus och tillräckligt för att känna sig som lite vinnare trots allt!

Aprilia har jag ju kört, nu skulle vi dock till Sviestad med en annan konstig klubb. Inte för att vi kör orangea hojar nån av oss,utan på rekommendation och Laila behövde ju ändå träning. Så! Bandag med KTM-klubben. Hu…

Förberedelserna kan vi vid det här laget, så vi spolar fram till fredag kväll när vi landar i ett regnblött Linköping. Som vanligt på Sviestad är det si och så med ström, så vi kör runt ett varv innan vi hittar ett skåp med lediga kontakter inom kabelavstånd. Avlastning mellan pölar, det är stillsamt i depån och bristen på nyfikna är total. Nåja, när vi kommit i ordning får vi besök av Per-Johan som hittar oss via vår eminenta tältlampa.Sen är det god natt i bussen!

Morgon tidigt i vanlig ordning, förarmöte 8.20 och besiktning av hojarna innan dess. Förarmötet avslöjar ganska många som inte kört bana tidigare, kul att det kommer men det ska under dagen avslöja brister i information och organisation. Det körs på diverse ställen som inte riktigt är avsett… Snabb grupp börjar iallafall vilket betyder att jag ska vingla ut först. Tur att R1an är hemma på denna bana… Första passet är såklart stelt, men sen går det bättre och farten är vettigare än den varit tidigare. Har ingen laptimer men utifrån andras tider verkar det som jag under dagen kommer ner till runt minuten åtminstone. Svårt att säga, men om jag ska jämföra med Gelleråsen så går det fortare än förut när hojen är instabil och lever rövare. Vilket den gör… Bara att åka med och låta dagens Dunlop KR-slicks göra sitt jobb!

Dagens mest spännande ögonblick var nog en nästan missad bromsning in i korkskruven. Men jag hade just bromsat om en twin så det var bara att svänga ändå och låtsas som inget hänt. Gick bra drt med, så pass att jag provade några gånger till. Det tar emot att svänga in när bakhjulet studsar, behöver öva på det…

Laila i sin tur körde idag i mellangrupp för att öva på sina saker och få mängdträning. Det gick överlag bra, och hon som brukar vara osams med Bridgestonedäck har fått dem att funka jättebra hela dagen. Till och med så att hon kläckte ur sig nåt om att ”de svänger ju och sen ligger de där, mycket mer än Pirelli” innan hon kom på sig själv. TRE-modulen ”blommorna” jag köpte verkar göra det den ska, bättre svar på gasen konstaterat! Tyvärr hade hon en incident som gick bra men var liiite för nära efter lunch. Det tog lite luften ur eftermiddagen, någon på en gammal Kawa 900 från 70-talet hade förgyllt förmiddagen för oss andra. Tyvärr tappade han bort det genom att försöka köra om Laila på yttern genom Torparen och när han inte fick plats längre vek han helt sonika ner mitt framför Laila.

Tydligen funkar både reaktioner hos Laila och chassi på Suzukin.

Depålivet efter detta var inte så kul, som ni kan gissa. Tack och lov kom både Per och P-J till undsättning. Glatt överraskande besök båda, speciellt som den senare förbarmat sig över oss stackare som måste köra mc och köpt ut öl till oss. Något som förmodligen räddade våra liv när vi kom hem och parkerade rumpan på uteplatsen.

Summering: Tydligen har nåt hänt med min körning, en vanlig bandag i snabb grupp är mycket kryssande mellan hojar. Det hade jag inte riktigt väntat mig. Laila kör fort, potentiellt riktigt fort,men har vissa områden att jobba på. Liksom jag. Trevlig helg och tack alla för en bra dag!

… eller Racerapport från SEC #2 på Anderstorp.

Innan

I vanlig ordning börjar äventyret veckan innan när hojar ska preppas in i det sista. Nu passade jag på att byta ut vår racebuss också, väldigt bra tajming tycker Laila eftersom det kräver lite uppmärksamhet i form av oljebyte osv. Nåväl, i vanlig ordning rullar vi iväg lite tidigare än vi tänkt på lördagen för att hämta mina ISR-skivor hos Thomas i Tumba (de har varit på renovering hos Acke tvärs över gatan) och sedan möta Fredrik io Järna för gemensam resa söderöver. Några händelselösa timmar senare är vi framme och förvirringen är total, vi hamnar mitt i sista timmarna av Actionpics körning. Nåväl, så småningom får vi ordning på de flesta av våra pinaler och tack vare medtävlarna och värsta konkurrenterna i Against All Racing Team har vi redan färdig plats i en box. Gött! Halva personalen på plats liksom i princip alla knott som finns, så vi kryper ner i sovsäckarna för att invänta morgondagen.

Racedag

Upp tidigt, knotten verkar fortfarande ha efterfest när Laila, jag och vår eminente reservförare J-O knatar iväg för inskrivning så vi kan få hojarna besiktade. Vi klarar nålsögat smärtfritt ungefär samtidigt som resten av vår enastående depåpersonal anländer och Sprintförarna börjar hitta ut på banan för sitt kval. Nån frågar om det är nervöst. Jo, när man hör hojar ge sig ut på banan så börjar det kännas, det ska jag erkänna trots att jag borde vara van vid att stå i en depå vid det här laget…
Kvalet är ärligt talat ganska halvhjärtat, J-O åker ut först och stressar över sina bromsar. Sen kör jag ut och presterar inte speciellt heller, men efter 4 varv går jag in för att ge plats åt Laila. Hon har inte varit på banan på så länge att vi håller tyst om åren, så det var uppgjort att hon skulle få så mycket tid som möjligt på kvalet. Vi är inte speciellt bekymrade över en startplats långt ner i fältet, på 6 timmar gör de metrarna ganska liten skillnad och vi slåss ändå inte om pallplats i racet direkt.

J-O får äran av att starta, jag har sedan helgen innan en misshandlad tå på vänster fot som gör att stövlarna går på men inte mer och Laila… Tja, hon vill bara inte starta. Som tack gör han en riktigt bra start och kör upp sig 7 platser direkt innan fältet ens är ute på långa rakan. De första passen händer inte så mycket utan vi rullar på och kör ca 30 minuter var. J-O har problem med att hojen svettas lite olja och lider av att QS inte funkar (skulle senare visa sig vara klåpmek, men det såg vi inte då), jag får en bit in på andra passet samma problem med bromsarna som på Sviestad vilket gör att jag bara kan bromsa riktigt hårt… eller inte alls, annars hoppar hojen in i kurvorna. Trots det lyckas jag klämma till med dagens bästa tid och känner mig nästan hemma på hojen. Laila gör så gott hon kan men har svårt att bli sams med den stora banan. Det är när Laila åker ut på sin andra stint som det börjar hända grejer. Jag har precis kommit in och bytt, så på sitt utvarv ser hon att det ryker och lever rövare på Hansenrakan. Någon har skjutit en slang och spritt ut olja som orsakar flera vurpor innan Safety Car hinner ut. Hon tillbringar hela körpasset i klunga bakom bilen, det tar runt 30 minuter att sanera oljan även om personalen slet som galningar för att rensa.

Det här visade sig vara ett genidrag från Laila’s sida. Eftersom hon är långsammare än J-O och mig på Torpet så förlorar hon ingen tid alls mot de andra teamen under hela stinten pga samtliga måste åka bakom bilen. När banan så småningom blir fri har hon gjort en rejäl insats och kört i närmare 45 minuter innan hon lämnar över till mig. Jag som inte märkte nåt eftersom olyckan var precis bakom mig går ut bara med info om att nåt hänt så när jag kommer dit konstaterar jag att Hansenrakan bara går att köra på inre delen och kurvan efter är aningen smalare än jag är van. Det går bra det med och vi kör på utan vidare incidenter.

Sista timmen

Här blev det faktiskt lite spännande och vi var tvungna att köra taktiskt. Alla är trötta även om vi klarat oss från riktiga missöden så har vi haft småbekymmer hela racet som slitit på koncentrationen. Nu ligger vi bara några få varv efter #98 Against All och en liten bit före #55 Team Suntrip, de förra saknar en förare som är utan bromsbelägg och de senare kommer garanterat toppa laget genom att låta Anders ”Petjo” Lilja köra sista stint… Inte en chans vi rår på honom men kan vi hålla ifrån tillräcklig länge? Vi toppar genom att strax efter 16 plocka in Laila tidigt i depå och skickar ut J-O istället som får försöka hålla ställningarna. Han plockar in på #98 och håller jämnt med #55 som fortfarande kör på sin näst snabbaste förare. Efter 30 minuter är det min tur, bara drygt 20 minuter att köra tror jag. Precis när jag drar på mig hjälmen får jag veta att racet är förlängt pga olyckorna…

Det går hyggligt fram till kanske 5 varv kvar, då börjar jag bli rejält trött och åker bara och väntar på målflagg, men vi har kört in 2 av 3 varv på #98! Jag vet att Petjo i #55 jagar och jag har blivit omkörd en gång på passet så jag försöker hålla farten uppe hyggligt. Med 3 varv kvar är orken helt slut och bägge fötterna gör så ont att de knappt fungerar. Tänk er känslan när jag ser en skylt med ”Final Lap”! Skönare nästan än att ett varv senare se målflagg.

Vi klarade Anderstorp med bara mindre blessyrer, en Aprilia ville ha väldigt mycket vatten, en Yamaha tappade en skruv och fick bromsbeläggen uppslipade utan framgång, en Suzuki gick igenom det hela som om ingenting hände. Våra hjälpredor i depån gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla oss rullande och vi var knappt ett varv från att till slut ta en placering till. Men vi är nöjda och glada som det är, vi har ju seriens enda kvinnliga förare med i teamet! Kl 19 rullar vi hemåt och strax efter 01 släcks lamporna i Uppsala, om en månad är det dags för batalj på Knutstorp!

Att byta bil är f-n värre än att byta hoj! Ända sedan vi konstaterade att en lite nyare buss kanske vore bra har jag varit lite i otakt med marknaden. Transportbilar säljs tydligen lite som hojar, säsongsbetonat. Tidigt i våras, runt mars och början på april var omsättningen och utbudet på Blocket ganska stor. Nu i maj när vi har finanserna är det nästan helt dött, iallafall i vår prisklass!

Tidigt förra veckan var jag och testade en lite nyare Sprinter, lite nyare än den vi har alltså. Inga alarmerande problem där och hade det inte varit för en lampa som envisades med att lysa i displayen trots att den borde slocknat hade jag nog bokat den på stående fot. Trots väldigt rostig sidodörr. Nåja, en fortsatt lusläsning sorterar ut lite spridda bussar ur familjen Boxer/Jumper/Ducato. Franskbröd mestadels alltså. Kanske gångbart med lite mil tänkte jag och cyklade iväg för att kika på en lokal bil. Första intrycket sade OK, en stunds diskussion och känslan dalade till Nja… Efter en provsittning på förarplats kan jag konstatera att den familjen bussar går bort. Centimeterpassning mellan ben och ratt för att köra närmare 50 mil till Anderstorp funkar inte. Väldigt kort kupé, jag trodde fransmän var längre?

Vi är tillbaka till Sprinter med andra ord. Alternativt Interstar som jag kört förr, en gedigen sushibit. En Maxi-Sprinter dök upp, och en kort stund var jag intresserad men jösses vilken pråm! Var ska jag göra av drygt 6,5 meter transportbuss? Flera veckors vånda för vad, dålig tajming? Så småningom kommer vi få tag på någonting som funkar, under tiden rullar vi på i vår trotjänare Rulle som trots sina fel och brister gör det han ska. Om än lite törstigt. När bytet sker blir det en billig blå buss till salu, frågan är bara när…

DSC_0293

Nej, jag har inte vunnit på Triss även om det skulle behövas vid det här laget. Syftar mer på att ibland blir det inte som man tänkt. Alls. Som att jag ganska tvärt och oplanerat bytte hoj i början på maj. Från en hoj jag trodde jag skulleha kvar till något jag aldrig ägnat en tanke åt att jag skulle äga.

I slutet av april var det dags för länge emotsedd resa till Slovakia Ring. Förberedelser och nerresa flöt på alldeles utmärkt och vädret verkade även kunna bli relativt bra. Jag tänker inte berätta om den resan här, annat än konstatera att allt gick bra till 3e passet första dagen. Då lade Aprilians instrument av precis som det gjorde på SM-finalen 2015 när jag körde warm-up. Nu blev jag inte lika förvånad när instrumenten slocknade mitt i passet så jag körde klart och utnyttjade mina minuter max väl vetande att när väl jag kom in i depån och stängde av hojen skulle den inte gå igång igen. Just då såg jag framför mig 4 väldigt dyra dagar i en depå utan körning…

Aprilia Tuono Factory Slovakia Ring 2016

När de andra kom tillbaka från sina pass hävde jag nånstans ur mig bland alla svordomar att nu blev det ett nytt instrument och sedan skulle hojen säljas! Det tog Kjell fasta på, eftersom sonen Andreas var spekulant på Tuonon redan när jag köpte den ifjol…. Samtidigt kunde han tipsa om att en gemensam bekant kanske hade en annan hoj till salu. Efter en del surfande på eBay hittade jag instrument som köptes på stående fot i depån, med lite tur skulle de ju komma hem samtidigt som mig. Senare under kvällen fick jag hjälp att lösa hur jag skulle få igång hojen igen och vi redde även ut vad som orsakar problemen. Startspärren är av rätt usel kvalité och klarar inte att man kör hojen utan att ersätta lyktor och annat med motsvarande last. Spänningstopparna som blir på höga varv tolkar den tydligen som stöldförsök och stänger av allt.

Dag två fick jag dela en BMW S1000RR under förmiddagen för att senare ganska snart få fart på Aprilian. Fast nu var det ju inte så kul att köra den längre, den var ju i princip såld. Det blev ett par pass på morgonen dag tre, sedan ställde jag undan den mentalt färdig över att inte riskera nåt. När jag nu inte skulle köra mer hade jag tid till annat, som att fråga min kära sambo om hon inte kunde köpa en annan hoj åt mig. Den som kanske fanns till salu var en Yamaha R1 från 2007. En typ av hoj som jag trodde jag lämnat bakom mig för flera år sedan och aldrig begripit vad jag skulle ha den till. Nu var den dock ett enkelt val, enda syftet med den är att köra bana och race. Den behöver inte vara vettig eller kul för gatkörning.

En vecka efter Slovakien hämtas Aprilian från transporten hem, och jag försöker byta om till gatkläder på henne direkt. Givetvis stretar hon emot så hon får följa med hem istället för att stanna kvar. Dock hinns en provkörning av ersättaren med, en något motvillig säljare släpper iväg mig på en runda. Smart att ha kläder med… Detta är på söndag, torsdagen efter görs en ny roadtrip från Uppsala till Motala och Kisa med leverans av Aprilia Tuono och upphämtning av Yamaha R1 inklusive flera kartonger med extra delar. Det var inte riktigt vad jag hade planerat för framtiden innan jag åkte till Slovakien!

Nu om inte förr är det dags att sammanfatta 2015

Så mycket mer färdigt blir inte året förutom en middag och lite champagne innan vi vaknar upp i 2016 utan större förändringar. Förutom det som hänt i världen har jag personligen växlat in på lite nya spår under året, eller plöjt vidare i halvnya spår från ett par år tillbaka. Så, vad var det då som hände?

Roadracing

SO3_6041Efter många års ”det skulle vara kul att testa”, ”kostar alldeles för mycket”, ”har inte grejer” och en del andra självmål blev det läge att köra RR, nästan på riktigt. Stort. Ett par racerapporter och annat finns att läsa t ex här: Speedster Cup förberedelser del 1 eller här: Sol, svett och dårar. Jag genomförde hela säsongen som vanligt utan att i princip träna något utan körde bara tävlingarna för att få pengarna att räcka.
I mitten av säsongen började jag dessutom känna mig väl hämmad av att köra på lånad hoj, även om det var vad som verkligen fick mig att börja. Till säsongsavslutningen i september gjorde jag därför iordning min egen gathoj. Hur det gick går att läsa här: Säsongsavslutning.

MTB

Man ska ju tydligen cykla. Så 2014 tog jag åter upp nåt jag faktiskt fuskat med för typ 25 år sedan, nämligen MTB. De flesta vet nog inte ens att jag gjort det förr, men med en ivrigt trampande lillebror var det nära till hands. 2015 var ju upptrappningens år, så istället för att bara köra Fjällturen blev det även AIM Challenge i Sälen och MTB Adventure i Södertälje sent i oktober.
DSC_0384Fjällturen var en väldigt blöt och kall upplevelse som jag dessutom tyvärr fick bryta i Bruksvallarna med kramp i låren som jag kämpat med milen före. AIM desto roligare, lagtävling och multisport. Klart lyft från att bara trampa och en lagkamrat gör ju sitt till för orken. Efter missen på Fjällturen kändes medverkandet i MTB Adventure sådär, men det gick trots det ganska bra. Kanske tack vare att jag körde kortare sträckan, samma problem med låren som tidigare.
Såhär i efterhand har jag konstaterat att det är Kreatin som ställer till det. Kul med sällskap av Laila också som kämpade sig genom loppet på relativt ny cykel och med astma.

Träning

IMG 2015-04-008Här är det bara halvgamla spår som harvats i. Efter återgången till gym 2013 har det gått trögt i år. Det är svårt att få ihop gym, MTB och racing har jag upptäckt så under sommaren blir det lite som det blir. Så målet att bara ”känna på” 95 kg har skjutits på framtiden. Kanske blir det nåt att uppnå 2017?
Däremot har jag i ett gym som ofta är fullt på kvällar upptäckt att med en tillräckligt kort rutin går det alldeles utmärkt att träna före jobbet, om man bara kliver upp en timme tidigare. Något jag för ett år sedan upplevde nästan som en omöjlighet att få effektivt. Nytt spår?

Socialt

Med två sporter det ska tävlas i, blir det ganska dåligt med tid över att åka och hälsa på folk. Även om man bara ligger på motionärsnivå så tar träning och förberedelser väldigt mycket tid vid sidan av jobb. Tyvärr. Man drar sig för att göra en 50-milaresa över dagen eller vara borta hela helgen som tidigare inte var nåt problem, två dagar försvinner ju och det är minst en ledig dags träning… Eller en genomgång av hojen. Ett nytt spår av den lite tråkigare sorten.

Annars då?

IMG 2015-09-19 12.50.17Pga racingen sålde jag den gula hojen i vintras och stod plötsligt utan för första gången på flera år. Tack vare ett tillskott av pengar från min kära mor redde vi dock ut situationen senare under våren. Laila har bytt jobb, köpt en (till) bil, vi bestämde att detta var sista året vi åkte till Gotland, en person mindre på jobbet gjorde en extremt stressig sensommar… Jo, 2015 har varit lite halvintensivt. Jag har en föraning om att 2016 blir åt samma håll, men förhoppningsvis mindre rörigt! Såvida jag inte hittar nåt nytt jag vill göra istället. Jag misstänker att Wingsuit inte är att tänka på riktigt än…


Nån gång växte tanken fram att det kanske skulle vara bättre att köra racing på egen hoj, än på en lånad om än väl inställd hoj. Nån gång lagom till sista omgången i årets roadracingkarusell. Nån gång strax innan bestämdes det också, vilket som alla vet är precis lagom försent. Knappt 3 veckor innan race började jag alltså beställa nya kläder och accessoarer som skulle behövas för att en Total Makeover från gathoj till racehoj skulle kunna göras. Hur många tycker det är gott om tid för ett par kåpor från Tjeckien. Som görs vid beställning?

IMG 2015-08-31 18.29.21

Nåja, jag kan konstatera att det förutom ett par mindre grejer som jag glömde bort faktiskt gick vägen. Med en halv dag till godo och efter att ha konstruerat en egen ”underkåpa” av en plastdunk innan de riktiga kåporna dök upp dagen före avfärd. Vad är då gjort, frågar ni kanske?

  • IMG 2015-09-06 14.25.56Börja med att leta reda på eller beställa alla delar och detaljer:
    • Kraschkåpor. Från Sebimoto
    • Om ovan inte finns, leta reda på begagnade. Hittade toppkåpa hos Bike-skroten.
    • Tankskum eller Explosafe. Det senare, från Moto-parts eftersom min tidigare leverantör tre65.se slutat sälja.
    • Bromsskydd. Har redan extra från Betty
    • Uppsamlingskärl. En burk proteindryck…
    • IMG 2015-09-03 19.12.46Kraschpuckar. Redan fixat.
    • ”Hajfena” eller nedre kedjeskydd. Originalmonterat på Tuono F. Omtänksamt av aprilia.
    • Styrstoppar för att begränsa styrutslaget. Jag visst det var nåt jag glömde… De finns däremot hos Grevens MC-delar
    • Motorskyddskåpor. Sebimoto gör till aprilian, annars finns GB-Racing till nyare, vanligare hojar.
  • IMG 2015-09-08 19.39.31När allt är beställt, rensa hojen från gatrelaterade saker och sånt du inte vill ha sönder som går att ta bort.
    • Jag vill kunna återställa relativt enkelt, så jag lämnar alla kablar och annat.
    • Kåpor. Speciellt såna i kolfiber. Plocka av och ta samtidigt lyktor och blinkers.
    • Backspeglar. Inte bra. Mina var redan borta, styret bytt.
    • Stödet ska bort, eller sättas fast så det inte går att fälla ner.
    • Silvertejp funkar måttligt bra som gjutform. Använd gärna något som är lite mer formstabilt om du har krav på finish.
  • IMG 2015-09-14 12.40.57Nu är det dags att börja skruva dit de saker som förhoppningsvis kommit med posten. Eller via polare.
    • Framskärm från en annan Tuono, tack Fredde!
    • Modifierad toppkåpa, väldigt tomt där uppe utan lyktor och annat.
    • Om du inte beställt förborrade bultar till bromsar och oljepåfyllning/tömning, dags att plocka fram borrmaskinen och borra hål nu.
    • Naja enligt reglemente. Oljerelaterade bultar samt bromsar.
    • IMG 2015-09-09 11.04.28Töm ur kylarvätskan med glykol. Fyll på med rent vatten, starta motorn och kör en stund. Upprepa.När du tömt systemet ett par gånger och fyllt på med vatten, häll gärna i Waterwetter. Håller ner temperaturen och skonar vattenpumpen.
    • Uppsamlingskärlet!
    • Fyll tanken med de där alu-bollarna.
    • Styrstopparna!! Visstja, de hade jag glömt beställa…
    • IMG 2015-09-15 19.25.12Räkna med att ägna 4-6 timmar åt att anpassa och montera kraschkåporna. Om de levererats. Ägna annars samma tid åt att skruva tillbaka originaldelar minus lyktglas samt bygga en egen underkåpa av en oljedunk genom att skära, borra och svära.
    • Byt däcken. Du vill inte köra race med SportSmart eller liknande.
    • Naja bromsoken igen, eftersom du gjorde det innan du bytte däck.
  • Nu är hojen så klar du kan få den, även om den inte är riktigt som du tänkt. Vissa delar saknas, andra blev Plan B, men det är klart att lasta.
    • IMG 2015-09-16 14.06.57Hämta kraschkåporna som kom med posten i sista minuten.
    • Se föregående punkt om montering av kåpor.
    • På en Tuono med alla reläer och liknande kvar tar det ca 30 minuter att få racebakdelen på plats utan att bryta sönder den eller fingrarna. Gör skruvhålen på plats, du får inte bort den igen.
  • Ta kort, lasta hojen, åk och duscha!

IMG 2015-09-16 18.44.11

Man kan ju fundera på om det är rätt, att montera tyska tillbehör på en italiensk motorcykel? I det här fallet är det faktiskt befogat, kraschpuckarna från GSG-Mototechnik inger faktiskt mer förtroende än de något klena originalen.

Valet var dock inte helt smärtfritt, från början siktade jag in mig på ett par från amerikanska Woodcraft som jag tyckte verkade OK. Såldes genom svenska Alienmoto.
3 veckor efter beställning var brevlådan fortfarande tom och jag kunde inte få kontakt via den epost som skickade min orderbekräftelse. Efter en anmälan via PayPal som gjort transaktionen kom ett positivare svar om att de skickats från USA 10 dagar efter min beställning. Vid det laget hade jag dock letat igenom eBay på jakt efter ett par andra och klickat på ”Buy”. 🙂

De tyska sitter nu monterade på hojen och jag har fortfarande inte sett röken av mina Woodcraft från den svenska firman…

IMG 2015-08-10 19.16.38Varför valde jag GSG och inte de vanligare engelska R&G Racing? Främst tre saker:

  1. De kräver ingen modifiering alls av hojen (Tuono Factory 2008)
  2. Fästet har mer än en kontaktpunkt med ramen
  3. Ytterdelen av pucken är rundad, och dessutom gjord för att lossna.

Pucken och fästet är separat, man skruvar dit fästet först genom att ersätta en motorbult samt använda originalfästet i ramen. Sen sitter det en tredje stödpunkt på baksidan fästet. Med det på plats var det bara skruva fast pucken. Woodcraft har en liknande konstruktion. Jag tycker de försvinner ganska bra i den övriga röran på hojen utan att blatant sticka ut som de har en förmåga att göra ibland. Det blir nog fler tyska smycken till den italienska damen…

IMG 2015-08-10 19.16.53

Dags för lördagens Speedster Cup A-race!

Har hunnit hämta mig över förväntan när vi rullar ut för start, så jag kommer iväg snabbt men gör sedan som vanligt att jag slår av inför trängseln i första böj. Den här gången visar det sig befogat då flera stycken går ihop och vi ha en vurpa mitt i chikanen efter start. Genom ett under kör ingen på varken förare eller hoj men vi får en omstart. Denna gång går det bättre, även om några går ihop och sånär åker av kommer alla igenom och vidare mot Torparen. Hela rejset känns sedan som en överfull medelgrupp på vilken bandag som helst: Halvvägs in står eller ligger det hojar i varannan kurva och vi har gulflagg under 9 varv av totalt 14. Jag ligger länge bakom en 250-racer som fajtas med motorstarkare hojar och kommer inte om någon av dem genom att de hela tiden byter plats. Till slut får han dock en liten lucka vilket gör att även jag kan smita förbi i en inbromsning på den del som just då inte är gulflaggad. Varvet efter är den det…
Kör mycket bättre nu än i BoTT men det räcker ändå inte till mer än min vanliga 15:e-plats. Delvis pga all flaggning, men utan den hade jag kanske ändå inte orkat ta mig framåt.

Lördag har jag även föräldrar och syskon på plats, och ”min mekaniker” Patrik har också anlänt så det är en hel del förevisning och allmänt skitsnack. Det blir middag på stan lördag kväll med ”klanen Petersson”. Inte den vanliga race-dieten direkt så mycket välkommet. Tillbaka firar vi med ett par bekanta (Lasse, del i kuppen om ni minns, och Anette) att vi klarat dagen utan vurpor samtidigt som jag skämmer bort hojen med nya bromsbelägg.

Fortsätt läsa

Denna gång handlar rapporten inte enbart om Speedster, utan även om BoTT! Läs vidare…

Fredag

Vi anländer lagom till eftermiddagsfikat efter 4 dagar på Gotland Ring. Inte mycket fredagsträning blir kört alltså, vi ägnar tiden åt att lasta ur och flytta saker istället. Vi ska ju som vanligt bo i bussen så den måste tömmas helt och eftersom depån är tvärfull tack vare gigantisk uppslutning på tävlingarna får vi parkera en bit från tältet. Inga problem med det, och vad gäller körningen är väl kval också träning?

IMG 2015-06-26 17.18.15Tack vare våra medbrottslingar från Anderstorp, Evil Minion Racing, Thomas Fröbom och Östergren Racing bor vi åtminstone på ”fina gatan” mitt i depån tillsammans med bröderna Jangby och hela deltagarskaran från Battle of the Twins – BoTT. Tidig kväll efter reparation av baklampa som mystiskt försvunnit och besiktning med beröm för najningen.

Fortsätt läsa